Min älskade dotter, socionomen

Idag tar min älskade dotter sista steget till sitt nya yrkesliv. De har avslutning i kyrkan. Sedan kan hon titulera sig socionom. Gissa om jag är stolt. Och lite avundsjuk. Det var ju det jag ville bli en gång i världen, men livet satte krokben för det.

Dottern som var så skoltrött i nian att hon med nöd och näppe kom i på gymnasiet. Hela gymnasietiden var ett sökande över vad hon ville bli. Eftersom hon är mycket kreativ så fastnade hon till slut för att försöka bli florist. Gick en floristutbildning efter gymnasiet och jobbade som sådan i några år. Tyvärr klarade hennes händer inte av att hålla på med så mycket jord. Då fick det bli livsmedelsbutik.

Det trivdes hon bra med, men kände att det vill hon inte hålla på med resten av livet. Hon hade ju sin värkbrutna mor som ett levande exempel, som tillbringat det mesta av sitt yrkesliv med att bära tunga fruktlådor och alla andra tunga saker som finns i en sådan butik.

Dottern bestämde sig för att bättra på vissa av sina gymnasiebetyg. Hon gjorde det på distans för att kunna arbeta under tiden. Vilket jobb och vilken självdiciplin. Jag var imponerad redan då. Drömjobbet hade börjat ta form. Hon ville bli polis, som sin far.

Hon läste upp sina betyg och gjorde högskoleprovet. Klarade det redan första gången. Sedan kom bakslaget. Hon hade för dålig syn för att komma in på polishögskolan. Den dagen var en riktig sorgedag, med många tårar.

Mor och dotter konfererade om andra eventuella yrkesval. Eftersom hon jobbat hos mig när jag hade anordnat läger så visste jag att hon passade för att ta hand om familjer som hade det jobbigt. Så jag föreslog att hon skulle söka till socialhögskolan. Det hade ju varit min dröm i flera år. Nu överförde jag min dröm på henne.

Hon tände på idén och sökte till tre ställen. Hon pratade med sin chef och förvarnade att hon kanske skulle behöva söka tjänstledigt för studier. Hon fick besked från ansökningställena att hon inte kommit in och stod långt ner på alla reservplatslistor. Där hon hade bästa placeringen var på Socialhögskolan i Östersund. Där stod hon på reservplats femtiotre. Nu meddelade hon chefen att det skulle inte bli något med studier för den här gången. Men hon skulle söka om nästa år igen, hade hon bestämt sig för.

En dag ringde det hos oss. Det var dottern som skrattade och grät i samma andetag. Hon hade kommit in i Östersund och hade bara en vecka på sig att ordna tjänstledig, sälja lägenheten, magasinera möbler och allt annat nödvändigt. Mittuniversitetet hade systemet att de hade klart med lägenheter för alla sökande så det problemet slapp hon. "Mamma, kom hit", sa hon. "Nu behöver jag dig extra mycket."

Ett sådant nödrop kunde man ju inte ignorera så sambon och jag satte oss i bilen och körde de femtio milen till min dotter, hans bonusdotter. Så vi hjälpte till så gott vi kunde och när måndagen kom fanns hon på plats i Östersund. Terminen hade då hållit på i en vecka.

Nu har det gått tre och ett halvt år och hon är äntligen framme. Resan har nästan gått som på räls. Detta har passat henne perfekt och hon har haft lätt för sig. Hon som hade det så jobbigt i grundskolan. Hon har hittat hem, kan man säga. Gissa om jag är en stolt mamma idag!

Min lilla, stora, underbara dotter: Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv.