Vi var iväg en sväng till lotten igår. Det börjar bli dags att rensa och så ville jag plocka jordgubbar. Jag rensade i ärtraden, som är ca åtta meter lång. Sedan var jag helt slut. Ändå vilade jag flera gånger. Jag blir så trött på min kropp, som inte orkar mer än så här. Jag rensade de små ogräsen för hand och tog sedan rensjärnet, med långt skaft, och rensade ordentligt i gångarna på sidorna om det som så småningom ska bli sockerärtor.
Varför kan man inte ha en kropp som pallar med mer än så. Jag hade köpt en liten sak att stå på knä på. Den funkade faktiskt jättebra. Det är egentligen bara som en fast sittdyna fast i annat format, så knäna tog inte stryk. Det gjorde däremot benen. Hade väldigt svårt att resa på mig vid vilopausarna. Nåväl, jobbet blev gjort, om än i snigelfart. Sambon höll sig till de stora ogräsen, tistlar och maskrosor, som det finns gott om runt om själva landet.
När jag kände att jag inte klarade att ligga på knä längre så plockade jag jordgubbar. Även här sa kroppen ifrån. Nu var det fötterna som protesterade. Jag fick ju gå försiktigt mellan plantorna för att inte trampa på någon gubbe. Det är två jordgubbsland som fått leva sitt eget liv och föryngrat sig hej vilt. Jag plockade en och en halv liter innan jag gav upp. Det får räcka i två dagar för oss.
Samtidigt som det gör så ont så är det så kul. Det är kanske därför jag blir så frustrerad över kroppen. Jag skulle vilja hålla på mer. Nu behöver kroppen en eller två dagars återhämtning innan vi åker tillbaka. Nästa gång blir det löklandet som får sig en duvning. Men där räcker det nog att jag använder rensjärnet med skaft. Det tar sig, även om det får bli i omgångar.
Resten av dagen, både före och efter utflykten, så sydde jag näsduksfodral och pocketomslag. Det ska bli en laddning att ha med mig på marknaden i höst. Det kommer bilder även hit så småningom. Till middag komponerade sambon ihop en pastasås på tonfisk. Det blev smarrigt.
Rosa kontrast till grå betong
5 timmar sedan
4 kommentarer:
Jag förstår att det måste vara oerhört frustrerande att du som har så många ideér och sån viljestyrka har en kropp som säger ifrån när du i själva verket vill mer. Kram Cicki!
Det är väl bara att acceptera. Det är ju faktiskt därför jag inte klarar att jobba längre. Vad är det man brukar säga: Anden är villig men kroppen svag....:-)
Kroppen är stark men anden ytterst ovillig här...
Seriöst,tag hand om dig... Jordgubbarna funkade väl i alla fall som plåster på såren...ska baske mig ta och köpa litet nu! KRAM!
Jordgubbarna var verkligen en lisa för själen. Söta och goda. Problemet är väl att jag älskar att påta i jorden och vill så mycket. Sambon har samma problem att han vill mer än han orkar.
Lyssna på anden för förmodligen behöver du också att vila en del. Kram
Skicka en kommentar