Snarkningar

Klimakteriehäxan har skrivit ett inlägg om folkvandring, dvs när någon flyttar ut ur sovrummet för att sova i något annat rum. Oftast handlar det om att den ena parten snarkar. Nu ska jag erkänna att i vår familj så är det jag som är snarkaren. Och det är inte någon vanlig liten kvinnlig snarkning jag avger utan det är ett helt j-vla sågverk. Problemet var också att sambon upptäckte att jag hade andningsuppehåll, sk sömnapnéer.

Det tog något år av bråk och tjafs innan jag vågade iväg och söka för detta. Det är fruktansvärt pinsamt att som kvinna behöva söka för snarkningar. Att sambon inte överdrev visste jag ju. Mina snarkningar hade varit problem i mitt tidigare äktenskap och även i ett kortare förhållande jag hade, mellan maken och sambon.

Man mätte mina sömnapnéer och kom fram till att det låg på en så hög nivå att det klassades om ett medicinskt dilemma. Man kom även fram till att jag var för trång i svalget så jag fick inte tillräckligt med luft ner i lungorna när jag sov. Först fick jag en bettskena, men den kunde jag inte sova med och den förstörde mina tänder. Då fick jag prova ut en snarkmask, en CPAP. Det är en apparat som blåser in luft i mina lungor. Det gör att jag numera aldrig snarkar.

Först tyckte jag det var jättejobbigt att ta på mig denna. Den är ju fruktansvärt osexig och avtändande. Men nu har jag ju en underbar gubbe som tog ur mig sådana tankar. Nu har jag lärt mig att tänka att denna apparat faktiskt skonar mitt hjärta väldigt mycket. För det är ju så att hjärtat far väldigt illa av att inte få tillräckligt med syre. Min mamma var också en storsnarkare och hon gick bort alldeles för ung i just en hjärtattack. Dessutom har min sömn förbättras avsevärt plus att jag är inte hälften så trött på dagarna nu som jag var förr.

Så vad vill jag med detta inlägg. Jo, var inte rädda för att söka för snarkningar eller be era nära och kära att kolla upp sig om det är ett problem med snarkningar. Det är så enkelt gjort. Och kan rädda både liv och äktenskap.