Som vanligt igen

Idag har vattengympan börjat igen. Nu börjar det nya året bli som det gamla året. Alla gamla vanliga aktiviteter tar vid. Min kropp längtade verkligen efter bassängträningen. Musklerna hade börjat dra ihop sig både här och där, men nu ska de töjas ut igen.

Tidigare idag så klippte jag till tyger till nya burkar. De här ska bli svartvita med lila innertyg. Jag tror det blir snyggt. Medan jag höll på med det så sög jag på en riktigt god karamell. Alltså inte en godiskaramell utan en komplimangkaramell. Igår, när mina väninnor var här så tittade de på en del av mina alster som jag hade kvar hemma. De har ju vetat vad jag pysslat med, men det har nog aldrig blivit av att jag visat upp det ordentligt. Så när sakerna vandrar runt och beskådas så säger M, väldigt förvånat: "Men Cicki, du är ju jätteduktigt på att sy." Jag blev rätt förvånad och svarade: "Visste du inte det?" Hon förklarade att hon visste ju att jag sydde mycket, men hade inte reflekterat mer över det. Nu när hon fick se med egna ögon så slog det henne att det var väldigt fina och välsydda saker. Komplimangen värmde extra mycket eftersom M själv är väldigt duktig på att sy.

Ibland kan det uppstå sådana där märkliga situationer. För många år sedan när jag var väldigt aktiv i handikappförbundet som vi tillhörde på grund av sonen. Jag hade börjat så smått i hemmaföreningen men blev med åren mer och mer aktiv på förbundsnivå, det vill säga på riksplanet. Till slut blev jag tillfrågad om jag ville bli ordförande för en av sektionerna på riksnivå. Det innebar att vi jobbade övergripande med viss verksamhet till de mindre lokala föreningarna. Det innebar även mycket mediakontakter och lobbyingverksamhet mot politiker och andra beslutsfattare. Det var ett oerhört stimulerande arbete och det passade mig som handen i handsken. Efter några år så var det en träff där jag skulle hyllas av någon anledning. Då fick jag en annan sån där knepig, men glädjande komplimang. Det var I som stod upp och talade och sa: När jag lärde känna dig, Cicki, och hörde att du skulle bli ordförande så blev jag skeptisk. Jag tyckte du var så flamsig. Men nu inser jag att man kan vara seriös och flamsig på samma gång." Den komplimangen värmde också. Hon hade prickat in mig direkt, eftersom jag kan ha kul och njuta vid rätt tillfällen och vara väldigt seriös när det behövs. Tills saken hör att jag hade uppdraget i nio år, och då gick jag vidare till andra viktiga förtroendeuppdrag, så fullt så flamsig var jag kanske ändå inte.