Jultradition

När jag var barn firade vi alltid jularna med farmor och farfar. Farmor älskade att samla folk omkring sig, så ofta var nästan hela släkten, på pappas sidan, tillsammans på jularna. Det var farmors gamla mor och far. Gammelmormor levde så länge att jag hann få barn och vi blev fem generationer. Fler som var med på julaftnarna var farmors tre systrar med respektive. Systrarnas barn, pappas kusiner, hade också hunnit bli vuxna och gift sig och skaffat barn. Alla de var ofta med. Så vi var verkligen många på jularna.

Pappas släkt hade en jultradition som jag aldrig hört att någon annan haft. De hade en Lucia som vandrade runt i släkten. Om det var farmor och hennes systrar som skapat denna tradition eller om den var äldre ändå, vet jag faktiskt inte. Lucian var en mycket sliten trasdocka med ljuskrona. Så småningom byttes hon ut till en fräschare, men inte lika fin, kärring med kaffepanna. Denna Lucia gavs bort i julklapp. Luciajulklappen skulle smygas in hos dem som skulle få den och ingen fick veta i förväg vem som skulle få Lucian. Ofta blev det de som nyligen gift sig och skaffat familj.

Man hade Lucia ett år, till nästa jul. Lucia hade en dagbok där man skulle skriva in händelser under året som gott. Det blev på det viset en form av släktkrönika. Nästa jul packade man in henne och gav henne till någon annan som fick härbergera Lucia nästa år.

Det slår mig nu att jag måste fråga pappa vad som hänt med Lucia. Finns hon kvar och framför allt, finns dagboken kvar. Pappa och hans kusiner är nu äldsta generationen och även där börjar leden tunnas ut.