Drömmar

Jag drömmer väldigt mycket och minns ofta det jag drömmer. För det mesta är det totalt förvirrade och obegripliga drömmar. Jag vet inte varför. Jag har en störd sömn genom min fibromyalgi, men jag tror inte det är hela förklaringen. Tidigare tog jag ofta en insomningstablett eftersom jag hade svårt att somna på grund av värk. Då läste jag någonstans att om man tar såna tabletter så drömmer man mer.

Men den här sommaren och hösten har jag klarat mig rätt bra och kunnat somna utan medicinsk hjälp. Ändå drömmer jag. Är det så att min hjärna är så rörig att det måste få utlopp någonstans. Vad vet man.

Inatt hade jag i alla fall en både trevlig och otrevlig dröm. Trevlig genom det mesta av händelseförloppet men med ett otrevligt avslut.

Jag drömde att jag var med i en hjälporganisation under andra värlskriget. (jag var ju inte ens född då!) Det var nunnor som tillsammans med lokalbefolkningen smugglade undan människor från kriget. Jag var inte nunna utan lokalbefolkning. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men jag kommer ihåg hur man på ett sätt smugglade vidare en stor grupp människor. Det var via båtar, typ hjulångare eller vaxholmsbåtar. De band man ihop så man hade en fem-sex stycken stora båtar ihoplänkade med varandra. Sedan bogserade man dem under vattnet! Hur det gick till, och att folk ändå satt uppe på däck, övergår mitt förstånd. Jag vet att jag även i drömmen frågade hur de lyckades med detta. Men jag fick bara ett milt leende till svar.

När dessa båtar sedan skulle upp till ytan igen och läggas till vid kaj så var vi andra tvungen att plaska ordentligt i vattnet så inte folket på kajen skulle se att det kom båtar upp ur vågorna. Allt gick bra och alla klarade undervattensresan bra. Vi skulle övernatta på ett hotell innan färden till frihet gick vidare. Det låg människor överallt, mest kvinnor och barn. Jag och en annan kvinna låg uppe på en säng och pratade om den fortsatta räddningsinsatsen. Det var mer människor i rummet som satt och låg där det fanns plats. Det var enbart hjälparbetare.

Då kommer plötsligt ett gäng soldater in och frågar vad vi gör där. Vi serverar dem en historia som vi hoppades de skulle tro på. Det verkade i alla fall som att de gjorde det för de gick vidare. Vi pustade ut och hoppades att alla andra skulle klara sig eftersom vi visste att de flesta redan sov.

Det hemska slutet var sedan när vi gick runt och tittade till alla och det låg döda, skjutna, människor i alla rum. Det var bara vi som klarat oss. Förklaringen var att vi inte hade haft några barn där och därför hade inte soldaterna trott att vi tillhörde räddningsgruppen.

Är min hjärna rörig eller är den rörlig?