Systerskap

När jag för åtta år sedan träffade min älskade sambo så bröt jag upp och flyttade till honom, vilket innebar att jag hamnade i en mindre stad i Mälardalen. Första halvåret kunde jag fortfarande pendla till mitt gamla arbete och var inte i så stort behov av kamratkontakter. Dessutom var man ju nykär och nöjde sig med den närheten.

Ett halvår senare blev jag sjuk. Då uppstod så småningom behovet att hitta vänner. Jag hade ju inte längre mina arbetskamrater. Eftersom det var en reumatisk sjukdom jag hade så var det naturligt att jag vände mig till Reumatikerföreningen för att lära känna folk.

Den värme och den gemenskapen jag mötte där var precis det jag behövde. Efter ett tag gick jag med i en skrivarcirkel i föreningens regi. Där kom jag närmare de som kom att bli mina kära medsystrar. I den gruppen blev vi mer och mer privata och vågade öppna upp oss med våra tankar och funderingar om det mesta.

Den här cirkeln löpte på i några år. En dag sa cirkelledaren att hon ville avsluta gruppen för att gå vidare till andra engagemang. Vi i gruppen kände att vi ville inte alls avsluta vår gemenskap. Så vi bestämde oss för att fortsätta att träffas. Vi var fem stycken som bestämde oss för det.

Vi har nu fortsatt att träffas minst en gång i månaden och då har vi vår tjejlunch. Ibland har behovet av tätare träffar funnits och då har vi ordnat det också. Vi finns där för varandra. Nu har vi hunnit gå igenom mycket tillsammans, allt från dödsfall och sjukdomar till massor av glada skratt och tokigheter. Vi är så trygga med varandra att vi vågar berätta om det mest förbjudna, det som man annars många gånger bär inom sig. När vi träffas pratar vi om allt mellan himmel och jord. Det kan handla om politik, en bra bok eller något annat som känns viktigt att dela med sig av. När någon av oss köper en vecko/månadstidning så känns det fullt naturligt att den ska lämnas vidare, så vi alla kan ta del av den. Mellan träffarna så mailar vi varandra med små glada tillrop för att på det viset hålla kontakten mellan våra träffar.

Det är underbart och fantastiskt att hitta en sådan varm vänskap och närhet. Att ständigt veta att det finns en medsyster som finns där för mig när jag behöver henne. Ur den vänskapen har det vuxit fram ett systerskap som jag tror och hoppas kommer att finnas kvar livet ut.