På väg

Åker man på bokade platsbiljett så får man åka i första klass.

I sista minuten

Apropå att vara nervös inför en resa så har jag några riktigt hårresande "sistaminuten"-minnen.

Det första var en gång medan jag bodde kvar i Sundsvall. Vi hade varit på konferens i Sollentuna och skulle flyga hem. Det var jättelånga köer vid incheckningen på Arlanda. Men eftersom vi var ett gäng som skulle iväg åt olika håll i landet så besvärade det oss inte speciellt mycket. Vi stod och pratade i lugn och ro och flyttade oss framåt eftersom kön minskade.

Vi var två stycken som skulle till Sundsvall. När vi kommer fram till incheckningen så säger tjejen att gaten till vårt plan är stängt. Vi blir uppmanade att ta vårt bagage med oss och springa. Bagaget skulle vi slänga ner i luckan vid planet. Hon lovar att ringa och säga till att vi är på gång. När vi kommer fram till planet så är det två personer som just kliver av. De ger oss onda ögat. Då förstår vi att det var två "sista minutare" som skulle fått våra platser, om vi inte infunnit oss själva i sista minuten. Trots onda ögon var vi ändå glada att hinna med.

Den andra gånger hade jag jobbat på ett ungdomsläger uppe i Ramsele. När lägret var slut skulle jag flyga ner till Stockholm för att dra iväg till ett annat jobb. Jag skulle flyga från Kramfors i ett sånt där litet "uppochskutta"-plan. Det är ca femton mil mellan Ramsele och Kramfors. Tror jag i alla fall. Killarna som skulle köra mig hade koll på restiden. Påstod de!

När vi närmar oss Kramfors så inser vi att tiden börjar bli knapp. När vi ser flygplatsen så ser vi ett plan som står där. Det är nu bara några minuter kvar innan det ska lyfta. När vi kommer fram rusar jag in medan killarna kommer efter med mitt bagage.

Kvinnan som står vid gaten vägrar att checka in mig. Planet ska strax lyfta. Jag käftar emot att planet står ju där ute så jag borde kunna få komma ombord. Hon vägrar igen. Efter ett antal hårda ord så säger hon att hon ska ringa ut till planet för att höra om det är OK att jag kommer ombord. Jag får min tillåtelse och kan rusa ut på startbanan med bagaget i högsta hugg. En flygvärdinna tar emot vid trappen. Jag ber om ursäkt för att jag är sen. Då säger hon med ett stort leende att det gör ingenting. Det var ju flera minuter kvar innan de skulle lyfta.

Även denna gång var jag tacksam för att få komma med. Under en tid i livet reste jag mycket kors och tvärs i landet, så det har varit ett antal incidenter. Men dessa två är nog ändå de värsta. Tack och lov har jag hittills aldrig missat ett tåg eller ett plan. Förhoppningsvis gör jag inte det imorgon heller.

Ny kasse

 Nu börjar livet lugna ner sig lite här. Det resulterade i lite vanlig sömnad för försäljning. Det här tyget har legat länge. Jag tycker det är urläckert. Jag har bara inte kommit till skott med att göra något av det.

Nu blev det en rejäl kasse med ordentlig inredning. Mer uppgifter hittar du på hemsidan.

Resfeber?

Vi åker till Sundsvall på torsdag. Av någon anledning känner jag mig oerhört nervös inför denna resa. Jag förstår inte varför. Möjligtvis kan det bero på att vi ska åka tåg den här gången. Jag är jätterädd för att vi ska missa tåget. I vinter har bussarna ställts in vid minsta snöväder, pendeltågen har fungerat sisådär. Det är SL.s fel att jag är nervös. Jag är rädd för att det kommunala färdsättet inte ska fungera så vi missar fjärrtåget norrut.

Dessutom är ju sambon en tidsoptimist av guds nåde. Själv är jag precis tvärtom. Jag kan gärna sitta och vänta en timme på Centralen, bara jag vet att jag kommer med tåget. Men inte han inte. Där ska allt ske i sista minuten.

Det blir i alla fall en kort och intensiv tripp över helgen. Allt är planerat i minsta detalj, så några vänbesök får tyvärr inte plats. De får vi ta vid ett annat tillfälle. Vi ska ha så lite packning som möjligt, så det var därför jag kollade det här med mobilbloggning. Den lilla bärbara får stanna hemma den här gången.

Vi får väl se hur det går.

Test

Eftersom vi snart ska resa bort så måste jag testa detta med mobilblogg. Detta trodde jag aldrig skulle ske.

Datorfodral

 De här två skönheterna ska snart flytta till Portugal.

Den orange är sydd för att passa en surfplatta och den gröna passar till en bärbar dator.

Det går alldeles utmärkt att måttbeställa datorfodral. Storlekarna på datorer och surfplattor varierar så mycket att det är svårt för mig att sy upp i förväg. Måttbeställer man så har man ju även möjligheten att välja tyg från min digra tygskatt.

Bloggar mer för varenda unge

Att jag i förra inlägget bloggar för varje unge har ni redan sett. Där tar Unicef upp problemen om hur barn far illa i främst tredje världen. Men i min värld bloggar jag även för barn i vårt land. Vi får aldrig glömma bort att det är barn som far illa även här. Det är lätt att glömma eftersom Sverige ändå tillhör en nation där inga barn borde fara illa. Ändå gör de det.

Det finns barn som växer upp med missbrukande föräldrar, där både droger, misshandel och svält förekommer. Det finns barn som växer upp med en eller två föräldrar som driver aktiv fysisk eller psykisk misshandel, även utan drogers inverkan. Det finns barn som växer upp i andra former av dåliga miljöer.Det finns barn som aldrig blir sedda av vuxna. Det är också en form av misshandel och gör väldigt ont.

I FN:s Barnkonvention står det att alla barn har rätt till en bra undervisning. Ändå lever inte Sverige upp till det. Funktionshindrade barn får inte alltid den hjälp och stöd de har rätt till. De särbehandlas på olika sätt, genom att de inte får tillgång till de resurser som de har rätt till. Barn som behöver andra former av stöd och hjälp i undervisningen får inte det. Barn mobbas i svenska skolor utan att någon vuxen ser eller tar hand om det. Även här finns stora brister i svenska skolor.

Så även om vi självklart ska tänka på barn som svälter, lever i slum, är på flykt eller lever under andra horribla förhållande ute i världen, så får vi heller aldrig glömma att det finns så många barn i vårt land som behöver oss. Vi måste se även de barnen.