söndag 29 mars 2009

Ode till Mamma E

Mamma E somnade stilla in igårkväll. Hon hade haft ont på morgonen så hon fick en spruta för att ta bort värken. Den somnade hon av och vaknade inte upp igen. På morgonen hade hon sagt till pappa att hon var glad att vi alla hade varit där på fredagen. Hon var också tacksam över att så många månade om henne. Pappa och en sköterska satt och höll hennes händer när hon drog det sista andetaget. Det känns skönt att pappa slapp vara helt ensam när det skedde.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av hospice. Min egen mamma dog efter en hjärtattack så när vi vakade för henne så var det på en IVA-sal och hon var kopplad till en massa apparatur. Här på hospice var det en lugn och fin miljö. Mamma E hade ett eget rum med toalett. Varma gula tapeter på väggarna, vackra gardiner, fåtölj och stoppade stolar. Så nära en hemmiljö man kan komma i ett sånt läge. Fantastisk personal som tog sig till. Inget jäkt och spring i korridorerna utan allt kändes väldigt rogivande.

Jag är själv förvånad över det lugn jag känner just nu och som jag även kände när pappa ringde igårkväll. Jag känner en viss oro för hur han kommer att klara det här. Han är ju ingen ungdom längre. Han är ledsen, men inte uppgiven och det är väl ett ganska gott tecken.

När man bloggar så funderar man ibland över hur privat man ska vara. Vad vill man lämna ut och vad vill man ha för sig själv. Det jag ska skriva nu är väldigt privat, men efter att ha funderat på det så väljer jag att skriva om det. Det får bli min kärleksförklaring till mamma E.

Någon frågade mig hur det kom sig att jag kommit så nära mamma E. Det var ju ändå hon som splittrade vår familj. Jag svarade då att vår familj var redan splittrad. Den var splittrad av annan otrohet och pappas spritmissbruk. Den som levt med någon som missbrukar vet hur förödande det är. Det är lögner, smussel och gräl som hör till vardagen. Vi försökte på olika sätt att få pappa att sluta dricka men det bara eskalerade.

Det var den vardagen mamma E tog över. Jag är full av beundran för att hon orkade. Idag vet jag att det var äkta kärlek som gjorde att hon orkade. Men det var inte lätt. Mamma E och jag har pratat om det så jag vet vilket h-vete hon hade. Bonussyster P bodde hos dem då, så även hon drabbades. Hon har berättat hur hon varit med och slagit bort sprit och sett hur pappa med jämna mellanrum packade sina väskor för att dra. Hon måste ha hatat denna man som kom och splittrade hennes familj, för det var det pappa gjorde för dem. Idag vet jag att hon älskar min pappa och ser honom som en trygghet i livet.

Vi har pratat mycket om känslor den sista tiden. Känslor som vi kanske borde tagit upp till ytan tidigare. Var vi nära varandra innan, så är det inget mot vad vi är nu. Den värme och gemenskap jag upplevde i fredags var det länge sedan jag kände. Det är den som bär mig nu.

Det är hemskt att säga att jag många gånger önskat att mamma E var min riktiga mamma. Jag har känt att jag skulle velat växa upp i den gemenskap och närhet som mamma E:s barn har med varandra. Själv växte jag upp i en dysfunktionell familj. Jag kan inte säga att jag är avundsjuk på dem, för avundsjuka är en missunsam känsla. Men jag skulle velat höra till redan från början.

Det mamma E gjort för mig är att ge mig min pappa tillbaka genom att få honom nykter igen. När jag var barn stod jag min pappa väldigt nära. Pappa var min idol, jag var och är fortfarande pappas flicka. Mamma var vardag, pappa var fest. Han kunde ta våra sista slantar till att köpa fem kräftor när det var kräftpremiär. Det är klart man äter kräftor då, även om man bara fick en i var. Sådan var och är min pappa. Han såg även till att han alltid hade tid över. Jag minns aldrig att pappa skällde på oss barn, det var mamma som stod för den biten.

Det var den pappan som mamma E gav mig tillbaka. Den glada pappan med mycket kärlek inom sig. I fredags så var det någon av bonussyskonen som sa att mamma E var navet som vi alla samlades runt. Jag vill även säga att det var pappa och mamma E tillsammans som var navet. Till dem var man alltid välkommen, oavsett när man dök upp. Det fanns alltid tid för oss allihopa.

Det är få förunnat att få möta sin "soul-mate", sin själsfrände. Pappa och mamma E fick den förmånen. För det har de varit för varandra. Under sina trettiosju år tillsammans, är det inte många timmar de varit ifrån varandra. De har gjort allt tillsammans, delat ljuvt och lett, in sickness and health.

Pappa berättade idag att mamma E sagt till bonussyster L att hennes önskan var att få dö först, att hon inte skulle orka att leva utan pappa. Den önskan fick hon uppfylld. Nu gäller det att hjälpa pappa att lära sig leva utan mamma E. Han har mycket tankar i huvudet nu om hur det ska gå i fortsättningen. Han sa: "Det här måste jag vänja mig vid nu." Så är det.


Den här bilden togs för ca fem år sedan. Då var hon fortfarande frisk. Nu så här i efterhand vet vi att hon var sjuk mycket längre än vad någon av oss förstod, inkl henne själv.
Hon fattas mig, hon fattas hos många av oss. Mamma E, jag älskar dig.

Fattigbloggen

Surfade runt lite ikväll och hittade den här bloggen.

http://blogg.aftonbladet.se/30258

Jag rekommenderar den som läsning. Den är mycket intressant om hur många tvingas leva nu för tiden. Detta i det så kallade välfärdslandet Sverige.

Kyckling i kaprissås

Mitt i all sorg och elände så måste vi ju äta. Att laga mat kan vara bra terapi. Ikväll terapiade vi till efter detta kycklingrecept. Kapris är en spännande och god smaksättare. Det är nog så att endera tycker man om det sursalta bäret eller så gör man det inte. Vi gillar det i alla fall.

Kycklingfilé i kaprissås

4 kycklingfiléer
1 liter kraftig hönsbuljong av tärning

Kaprissås:

2 msk smör
2 msk mjöl
4 dl buljong från kycklingen
1 vitlöksklyfta
4 msk kapris
2 msk pressad citron
1 krm svartpeppar
Ev salt

Tillbehör: Ris eller kokt potatis, grönsaksprimörer

Gör så här:

1. Koka upp hönsbuljongen.
2. Lägg i kycklingfiléerna och sjud dem över svag värme 10-15 minuter.
3. Ta grytan från värmen och låt kycklingfiléerna ligga kvar och dra i buljongen tills de svalnat av. Kycklingen kommer att ta åt sig av den goda smaken.
4. Kaprissåsen: Smält smöret i en kastrull. Rör ner mjölet noga och späd med kycklingbuljongen i omgångar. Vispa och koka upp mellan gångerna.
5. Koka såsen 3-5 minuter under omrörning och smaksätt samtidigt med pressad vitlök, kapris citron, peppar och ev salt. (Brukar inte behövas salt) Såsen ska ha kraftig och intressant syrlig och salt smak.
6. Skär upp kycklingbrösten i fina tunna skivor på snedden, lägg upp dem och häll lite sås över. Servera resten av såsen separat och bjud kokt potatis eller ris och grönsaker till.

lördag 28 mars 2009

Jag är nog lite trist just nu.

Många kanske tycker det är jobbigt att läsa när jag skriver om vårt sorgearbete om mamma E. Men det är så det är nu. Det är detta som huvudet är fullt av. Och ibland måste jag få skriva om det, skriva av mig mina tankar. Jag hoppas ingen tar illa upp eller tröttnar. Mitt vanliga lättsinniga pladder om tyger och sömnad och allt annat återkommer så småningom. Just nu måste det bara få vara så här.

Kram till alla vänner där ute som stötar mig med sina ord både via kommentarer och mail.

Uppdaterat: Mamma E somnade in stilla ikväll vid femtiden. Jag skriver ner mina tankar om det imorgon.

En bra och dålig dag

Idag har vi varit och sagt adjö till mamma E. I onsdagskväll ringde yngsta bonussystern och ville att vi skulle komma dit idag. Doktorn ville ha en träff med de anhöriga som kunde och ville komma. Vi är ju två kullar syskon. Det är jag, min syster och bror som tillhör pappas kull och från mamma E:s kull så är det fem stycken. Ingen av oss har växt upp tillsammans eftersom vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Det var bara yngsta bonussystern som bodde kvar hemma. Ändå har vi alltid känt oss som syskon och det har aldrig varit dina och mina barn utan pappa och mamma E har alltid pratat om oss som sina barn.

Ändå blev jag väldigt rörd och tacksam att L ringde och ville att jag skulle vara med idag. Det kändes så rätt. Min bror och syster bor så långt borta så de kunde inte vara med av praktiska skäl.

Sambon och jag åkte iväg i god tid. Vi var inte säkra på om vi skulle hitta till detta hospice så det kändes bra att ha gott om tid på sig. Vi hade även en bit att åka och man vet aldrig hur trafiken är. Det var även rätt pirrigt i magen för hur den här dagen skulle gå. Vi ville ju inte bryta ihop och börja gråta inför mamma E.

Resan gick bra och vi kom fram i god tid. Pappa kom och mötte oss så vi fick träffa honom en liten stund innan. Han har blivit så mager och ihopsjunken på den här tiden. Han har blivit så gammal på bara några månader.

När vi kliver in i sjukrummet så är det som det är en tunn liten, vilt främmande gumma som ligger där i sängen. Det är inte min stora, tjocka, goa mamma E. Det är någon annan. Tills hon tittar på mig. Då ser jag lite glitter i blicken när hon säger hej till mig. Jag kramar om henne och känner att jag kommer att klara den här dagen, tack vare henne. Jag frågar henne varför hon ligger där och latar sig. Vi har alltid haft den jargongen mellan oss. Hon ler med ögonen och säger "så tokigt det kan bli". Vi pratar om lite ditt och datt och så säger hon att hon vet vad som ska hända, men hon är inte rädd. Hon känner ett inre lugn. Det var så skönt att höra.

En efter en kommer de andra syskonen inramlandes och alla pratar i mun på varandra. Vi är sådana. Småretas och slänger käft med varandra. Mamma E ligger där i sängen och är med i gemenskapen. Pappa och hon har älskat att samla oss så fort de haft en chans. Det har alltid varit huset fullt hos dem. Det var det även idag.

Doktorn såg lite förskräckt ut när vi ramlade in sex "ungar" med några respektive plus pappa. Då var hon tvungen att höra hur många vi egentligen var. Vi fick sitta där i lugn och ro och ställa våra frågor. Vi fick förklarat för oss saker vi undrat över. Det fick ta den tid det tog. Ingen jäktade på. När doktorn gått satt vi kvar och pratade lite grand om alla år som varit. Pappa behövde det. Det var trettiosju år att minnas, det mesta har varit bra. men även en del moln har funnits.

Efteråt gick vi in igen och satt en stund hos mamma E. Samma bubbel och prat igen och hon log där och myste, småskrattade ibland. Vi turades om att sitta och hålla henne i handen så hon skulle känna att hon var med hela tiden.

Alla började så småningom om att bryta upp. Några åkte hem till respektive familjer, men vi var några som bestämde oss för att gå ut och äta en bit mat för att få vara tillsammans en stund till.

Så småningom for sambon och jag hemöver och hamnade i ett rejält snöväder. Så nu är det vinter igen. Eller ett för tidigt aprilväder.

Det värsta av den här dagen är att nästa gång jag träffar mina bonussyskon är för att det värsta hänt. Det bästa med den här dagen är att jag behöver inte oroa mig för att pappa kommer att bli ensam den dagen mamma E är borta. Han har många omkring sig även om vi bor lite utspritt.

Sammantaget så blev dagen ändå väldigt bra. Vi har fått gjort ett riktigt avslut med mamma E.

onsdag 25 mars 2009

Jeans och gamla spetsar


I väntan på det oundvikliga måste jag ta mig för med någonting. Annars irrar jag bara runt och blir mer förvirrad än jag känner nu. Pappa vakar på hospis och vill göra den här sista resan med mamma Eivor ensam. Han vill inte ha någon annan där och det måste vi ju respektera.
Eftersom symaskinen är min bästa terapeut så passar det bra att sy någonting. Den här gången blev det ett möte mellan tufft och lite romantiskt.
Väskan är sydd av gamla jeans. Jag har en uppsjö av sådana liggandes. Gamla spetsar har jag också en del av så varför inte kombinera det. På ena sidan har jag låtit en bakficka sitta kvar och använt mig av den biten.
På den andra sidan har jag dekorerat med en blomma som jag fixerat med stelt vlieseline och sedan sytt fast med en vanlig söm.






Inuti har jag använt ett blommigt bomullstyg som foder. Som vanligt har jag gjort den praktiska dubbla fickan, samt en större ficka och en mobilficka. Väskan stängs med magnetlås.
Jag kommer att lägga upp bilderna på hemsidan senare idag. Nu väntar tvättstugan.
Uppdaterat: Jag glömde måtten. Här kommer de. 35 cm hög, 30 cm bred. Botten är 12 cm bred och handtagen är 55 cm långa. Då kan man bära både på axel och i handen.

måndag 23 mars 2009

Lite off

Jag är lite låg just nu så det blir inte så tätt mellan inläggen. Min bonusmamma är sämre så det känns inte så väldans bra just nu.