söndag 14 september 2008

kuddfodral

Jag håller på att sy upp beställningar nu som fått vänta för att jag skulle hinna sy till loppisen. Det här är tre kuddfodral som mäter 70x70 cm. Beställaren har fått vänta länge för det gällde att hitta just det där alldeles perfekta tyget. Till slut så dök det upp på en loppis. Håll med om att det är ett läckert tyg.

Känslosamt

Den här filmsnutten fick jag idag på mailen. Den är otroligt känslosam och samtidigt så vacker.

Misslyckande

Jag skulle ju så stort torka trattkantareller igår. Det finns inget naturligt torkställe där vi bor nu så jag fick för mig att jag skulle torka dem i ugnen. Jag satte ugnen på 50 grader och la en frottehandduk på luckan så det skulle finnas luftmöjligheter. Men hej vad jag bedrog mig. Det blev små svarta jäklar som fastnade i tidningspapperet. Nu ligger de i soporna. Retfullt så in i bomben. Nästa gång testar jag med hatthyllan.

Mera svamp

Det blev en sväng till skogen idag igen. Idag hade det varit andra plockare före oss. Man såg det på allt svampskräp och uppsparkade svampar. Men de plockarna kände tydligen inte till vilken fin matsvamp taggsvampen är. Så det hittade vi massor av. Man hade även missat en del trattisar och vanliga kantareller så helt lottlösa blev vi inte. Vi var på två ställen ganska nära varandra men det hade varit folk på bägge ställena. Det är väl så att man kan inte räkna med att ha skogen alldeles för sig själv. Det var nya trattisar på gång så får de bara stå i fred i en vecka eller så så kanske vi hinner med att få lite fler.

Nu är det mesta rensat. Lite är kvar till imorgon för jag fick för ont för att kunna fortsätta. Trattisarna ligger på torkning, kantarellerna ligger för förvällning i en kastrull och taggsvampen förvälls i en annan. Ordning på torpet ska det va´.

onsdag 10 september 2008

Mobilhistoria

När vi är där i skogen så ringer helt plötsligt min mobil. Den låg i ryggsäcken så jag hann inte svara. Då kom jag på en annan historia om en mobil.

Jag, fd maken och sonen var och turistade i Uppsala. Vi skulle hälsa på morfar men fick ett ryck att vi först skulle leka turiser. Dottern var inte med oss. Hon var kvar hemma. Vi gjorde alla de där turistgrejerna, tittade på slottet, var ner i källaren där och tittade på utställningen om slottets historia, vandrade i Linnés trädgård och naturligtvis måste vi även bevista Uppsala domkyrka.

När vi är längst inne i kyrkan hör jag en mobil som ringer. Jag blir lätt upprörd och säger: "Vad är det för idiot som har mobilen på i domkyrkan." Då inser jag att det är jag som är idioten. Det är min mobil som ringer. Jag rusar ut ur kyrkan för jag kan inte med att stå inför S:t Eriks relikskrin och prata i telefon. Det är dottern som ringer och gråter så jag knappt kan höra vad hon säger. Till slut fick hon fram att hon satt sig på sina glasögon så de gått sönder. Hon som är nästintill helblind utan sina extraögon.

Mamma, dvs jag, pratade lite lugnande med henne och talade om hur hon skulle göra. Som tur var så var pojkvännen där och kunde bistå med hjälp. Ibland är det bra att ha mobilen med sig, vare sig man är i skogen eller i domkyrkor.

Ut i skogen ska vi gå

Eller rättare sagt, ut i skogen har vi varit. Detta är dagens skörd. Vi kom iväg sent så vi bestämde att inte åka iväg så långt. Vi har ett ställe som det inte alls är långt till. Vi har inte varit där på några år för det är lite svårgått där och vi vet att det är många andra som rör sig där.

Idag åkte vi i alla fall dit. Detta är skörden. Hinken är en femliters hink och korgen rymmer ca 8 liter. Det får man ju vara nöjd med för 1½ timmes arbete. På slutet lämnade vi en massa för vi orkade inte mer. Det får bli nästa gång, för nu måste vi ju dit fler gånger. Eller till något av våra andra ställen.

tisdag 9 september 2008

Paralympics vs OS

Det är ju inte länge sedan OS från Peking invaderade våra TV-apparater. Programtablåerna kastades om och många program fick stå på väntelistan tills OS var över. Sändningarna kördes om och om igen, mer eller mindre dygnet runt, för att man inte skulle missa något. Nu är det ett nytt OS i Peking. Skillnaden är att de som tävlar nu har någon form av funktionshinder. Då får man en halvtimmes sändningstid varje kväll.

Visst kan man ändå se att det är en förbättring. Förr var det en bedrivt om det överhuvud taget nämndes i sportprogrammen och då oftast bara om landes paralympicer tagit en medalj. Då kunde man få vara med.

Jag tycker systrarna Kallur, Stefan Holm och alla de andra olympierna är jätteduktiga och de är värda all uppmärksamhet för det arbete de lägger ner. Men i detta sammanhang så är deras kamp bara en bråkdel av kampen som en paralympicer måste göra. Är du född med ett funktionshinder, då vet du inte hur det är att vara frisk. Då har du förhoppningsvis lärt dig att hantera ditt funktionshinder redan från början. Om ditt funktionshinder är förvärvat då måste du lära diga att ställa om hela ditt liv. Det är en mental resa som heter duga, vill jag påstå.

Ikväll i paralympicssändingen berättade man om en av våra bordtennistjejer. Hon fick MS när hon var trettio år. Nu har det gått sex år sedan dess. Hon har spelat bordtennis i ett och ett halvt år och är redan med i paralymics. Fattar ni vilken grej det är.

De ungdomar med funktionshinder som jag lärt känna genom åren har de flesta ett medfött funktionshinder, alternativt att de haft en medfödd skada som förvärrats genom åren. Jag har sett barn som börjat med ridning där de hängt som en hösäck på hästen på grund av dålig tonus, dvs kroppen orkar inte hålla sig uppe själv. Föräldrarna har sprungit bredvid hästen för att hålla kvar sitt barn. Efter en kort period har man sedan kunnat se hur det här barnet klarar av att sitta själv. Det är fantastiska upplevelser när man får vara med om detta.

Min egen son tränade friidrott under en period. Från början klarade han inte ens av att hålla sig på sin egen bana. Och hur man sedan fick följa med på hans resa och se hur han förbättrade sig hela tiden. Då kändes det som när han lärde sig knyta sina skor själv när han var sexton år. Då grät jag av glädje. Men vilken förälder till en vanlig sextonåring skulle fattat min glädje om jag sprungit ut på gatan och ropat ut denna vår alldeles egen seger.

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är i alla fall att man borde se och uppskatta dessa idrottsmän och idrottskvinnor mycket, mycket mer. De får oftast kämpa dubbelt så mycket som de "friska" idrottarna. Dessa kämpar är värda all uppmärksamhet.

Om någon undrar varför jag hela tiden använder ordet funktionshinder istället för handikapp så är det så här: Funktionshindret är själva skadan du har. Handikappet består av hinder i samhället som gör att du inte kan ta dig fram eller på annat sätt hindras i ditt dagliga liv.