måndag 11 november 2013

Julen

På hösten -97 så skilde sig jag och barnens pappa. Av flera olika anledningar så blev det jag som flyttade ut. Jag flyttade nästan femtio mil från mina barn. Det gjorde bland annat att jag inte firat jul med mina barn sedan dess. Eller rättare sagt fram till förra året. Då var dottern och hennes man här hos oss över julhelgen.

Det var underbart. Jag har haft väldigt svårt för det här med jul under åren utan barnen. För första gången på sexton år kunde jag glädja mig ordentligt åt att planera inför årets största familjehelg. Jag har haft andra fina jular med sambon och hans barn. Men det har alltid varit något som fattas, mina egna barn.

Härom dagen fick jag det glädjande beskedet att i år kommer sonen hit. Fantastiskt. Två jular i rad med mina barn. Sonen stannar dessutom över nyår också. Oavsett hur gamla ens barn blir så är de ändå de där små knoddarna man burit inom sig och delat stora delar av sitt liv med.

6 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Så härligt! Då kan du börja planera redan nu. Julen utan barnen är ingen riktig jul. Än så länge kommer alla hem till jul, eller hem och hem...alla utom en bor i stan, så det är inte så långt som 50 mil.
God Jul !

Camilla sa...

Så roligt! Nu bor ju mina barn hemma än så länge, men jag kan verkligen tänka mig att det skulle vara tomt om ingen av dom kom hem.
Då kan du börja förbereda julen snart :)

Camilla sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Smycka sa...

Låter jätteskönt för dig! Jag saknade min lilla dotter vart annat år som hon var hos sin pappa. Kram =o)

På Selmas gata sa...

Underbart!! Klart att det inte spelar någon roll om barnen är vuxna, det är ju fortfarande barn till sina föräldrar. Här har jag ångest inför julen tyvärr, älskar allt pyntet, men julfirandet känns bara ursvårt:-( Skönt att du är bättre nu förresten!

Cicki sa...

Ruta Ett: Vi tar det rätt lugnt när det gäller julfirande. Men lite planering är det väl i huvudet....:-)
Camilla: Jag har nog ett rätt knepigt förhållande till jul. Bland annat så jobbade jag alltid på julafton förr. Det är så när man jobbar i butik,(eller inom andra serviceyrken).

Smycka: Det där vartannatårfirandet har jag också varit med om i många år. Men då stod striden om vilka vi skulle fira hos, barnens mormor eller farmor....:-)

Selma: Ja, man är alltid barn till sina föräldrar. Det märks tydligt nu när jag är 64 och pappa är 81. Jag är fortfarande hans lilla dotter....:-)

Jag håller på att hämta mig lite, men det går så sakta, tycker otåliga jag....:-)