Terapi

Jag är nog tråkig som just nu snöat in på att sy tunikor. Men det är faktiskt väldigt roligt att göra dem. Om och om igen. Jag tror jag behövt det här tråkiga under den här våren och sommaren.

När jag fick min KOL-diagnos blev jag väldigt ledsen. Till och med deprimerad. Jag började tänka på döden. Den blev på något vis plötsligt väldigt närvarande. Samtidigt som jag närmade mig den ålder som mamma var i när hon dog.

Jag vill ju inte dö än. Jag har alldeles för mycket ogjort för att lämna in, än på ett tag. Så i denna tankeprocess som jag hamnade i har jag behövt det tråkiga, det vanliga, som man nästan kan göra med förbundna ögon.

Jag inser att hemsidan blivit lidande av detta. Men i och med att jag tappade all inspiration till väsksömnad så har det ju varit bra att jag inte producerat något halvhjärtat.

Nu känner jag att jag är på väg tillbaka igen. Mycket tack vare dessa tunikor, men också tack vare min älskade familj. Vi hade nio fantastiska dagar med mina barn i Sundsvall som stärkte mig mycket. Jag kände mig ompysslad av min dotter. Här hemma pratar vi om utflykter och annat som ska göras. Det känns bra.

Nu ska jag sy klart dessa tunikor. Den här är till min dotter. Jag ska också göra klart allting inför loppisen den 25. Jag vill inte röra ihop för mycket. Det vet jag att jag inte klarar. Så när loppisen är till ända ska jag ta tag i hemsidan igen och börja sy väskor, kuddfodral och annat som växt fram som idéer i mitt huvud under dessa timmar vid symaskinen. Med mina tunikor.