Hoppas, hoppas, hoppas!

Den 22 februari skrev jag om att ansökningshandlingarna till Försäkringskassan var inlämnade. Då förväntade vi oss en lång väntetid. Det gick bara en vecka så ringde hon som utsetts till sambons handläggare. Hon yrkade avslag på ansökan. Sambon fick tokspel och skällde ut henne efter noter. Dagen efter ringde sambon upp handläggarens chef och undrade vad som var fel. Han är ju utredd på längden och tvären, ut-och invändigt under tre års tid.

Den personen kunde han i alla fall prata lugnt med. Hon ville ha in mer handlingar från oss. Vi hade bara skickat in läkarutlåtandet (som är tungt och utförligt) och själva ansökan. Nu lämnade vi in hela psykologutredningen som är gjort, samt alla protokoll från arbetsterapeuten. Ville de har mer så kunde vi förse dem med det i efterhand, resonerade vi.

Idag ringde sambons handläggare. Ponera att vi skickade in första papperen den 22 februari. Idag är det 16 mars. Det har alltså inte ens gått en månad sedan första inskicket. Idag ringde som sagt var handläggaren och berättade att de föreslår beviljning.

Ser ni vad jag skriver: BEVILJNING. Detta känns inte sant. Jag får nypa mig själv i armen och tänka att än är det inte klart. Det ska behandlas i nämnden först. Ändå vet jag att det handläggaren föreslår brukar gälla. Vi vet inte när nämnden sammanträder, men jag har för mig att de gör det en gång i månaden.

Det spritter i kroppen, samtidigt som man inte vågar ta ut glädjen i förskott. Men tänk ändå om det är sant. Var det så här enkelt i slutänden? Vi hade förväntat oss en strid på ett par år. Minst!

Sambon har inte jobbat på många år så han får förmodligen det lägsta sjukersättningsbeloppen. (Om det nu blir beviljat.) Vi har räknat på det. Även om det är lågt så blir det ca fyratusen mer i månaden efter skatt. Fyratusen kronor mer! Det är en hel förmögenhet för oss. Fast jag vågar ännu inte tro på det. Jag pendlar fram och tillbaka, kanske, kanske inte, älskar, älskar inte. Som en prästkrage man rycker bladen ifrån.

Håll nu alla tummar och tår. Hade jag rätt när jag sa att 2012 skulle bli vårt räkmackeår? Då var det mest på skoj, eftersom allt gått så tokigt under 2011.