Vår tältsemester

Elisabet skriver om att tälta på semestern. Det påminner mig om vår första tältsemester. Det var jag, fd maken och barnen. Jag minns inte riktigt hur gamla de var, men det kan vara så att sonen var nio och dottern sex år.

Jag var hemma med barnen på den tiden så vi hade inte så gott ställt. Fd maken hade en önskan att åka upp i Åreskutans kabinbana. Då sa jag att vi bör i så fall ha en övernattning, annars blir det för stressig. Så en dag kom mannen hem med ett tält som han köpt på ÖB för nästan inga pengar alls.

Vi satte igång och planerade. Vi tänkte att om vi ändå är iväg så kan vi ju fortsätta en bit in i Norge också. Planen blev att vi åker så länge vi och barnen orkar. Vi lånade ihop sovsäckar och gasolkök. En liten minigrill hade vi själva. Detta var långt före engångsgrillarnas tid. Som tur var så hade vi en bil med stort bagage så det gick att packa rätt ordentligt. Detta var i augusti så det kunde bli kalla nätter.

Vi for iväg och det blev ett riktigt äventyr. Ett trevligt äventyr. Hur än fd maken var till vardags så var han fantastisk att semestra med. Våra semestrar finns fortfarande kvar som ljusa minnen från den tiden.

Vi avverkade Ristafallet, Åreskutan, Tännforsen, Handölsforsarna och sedan in i Norge. På Åreskutans topp var sonen så rädd att lillasyster skulle ramla ner när hon gick ut mot kanterna och tittade ner. Han har ju en svår visuell perceptionsstörning, så han har svårt att tolka vissa synintryck. Det såg nog brantare ut än vad det var. På vårvintern året efter kastade han sig utför samma bergssida på slalomskider, helt utan rädsla.

Sonen stördes också av ljuden vid de olika fallen. Han har ju även en svår auditiv perceptionsstörning, det vill säga att han har svårt att tolka hörselintrycken. I Handöl nästan grät han och sa: "Jag vill inte se ett enda jävla fall till." Det var ord och inga visor.

I Norge åkte vi via Trondheim och Rörås och tillbaka in i Sverige via Funäsdalen. En natt i Norge somnade vi till ljudet av några danskar i en husvagn en bit bort. De spelade så vackert på flöjter. Till det hörde vi korna råma i hagen intill. Det bara andades frid.

När vi kom till Funäsdalen hade himlen öppnat sig. Den natten hyrde vi en stuga. Älven rann förbi utanför fönstret, så maken gick ut och drog upp några små öringar som vi stekte på grillen. Så ska det vara på semestern.

Sista natten vi låg i tältet var det frost på backen. Det var så kallt att man fick vända sig hela tiden och värma en kroppshalva i taget. Vi hade barnen emellan oss så de sov gott utan att frysa. Det var den kvällen som sonen skar sig rätt illa. Han hade fått köpa en kniv i en shop som vi hittade när vi åkte över Helagsfjället. Det var stränga förmaningar om att han skulle vara mycket försiktig när han täljde.

Naturligtvis skar han sig. Blodet rann rätt friskt när han viskar till sin pappa: "Jag har skurit mig. Berätta inte det för mamma." Det var jag som hade förmanat om det där med att skära sig. Han blev omplåstrad av både mamma och pappa och var en erfarenhet rikare.

Om ni undrar varför jag inte berättar om dotterns reaktioner, så är det så att jag minns inte. Dottern var alltid så lättsam att ha med sig. Hon bara var, på något vis. Oftast väldigt nöjd. Det var ju tur eftersom sonen krävde mer uppmärksamhet på grund av sina svårigheter.

De här minnena känns bra att ta fram ibland. De visar mig på ett dåligt äktenskap, som hade sina ljusa stunder. Det är dem jag helst vill minnas.