En bra och dålig dag

Idag har vi varit och sagt adjö till mamma E. I onsdagskväll ringde yngsta bonussystern och ville att vi skulle komma dit idag. Doktorn ville ha en träff med de anhöriga som kunde och ville komma. Vi är ju två kullar syskon. Det är jag, min syster och bror som tillhör pappas kull och från mamma E:s kull så är det fem stycken. Ingen av oss har växt upp tillsammans eftersom vi var vuxna när våra föräldrar träffades. Det var bara yngsta bonussystern som bodde kvar hemma. Ändå har vi alltid känt oss som syskon och det har aldrig varit dina och mina barn utan pappa och mamma E har alltid pratat om oss som sina barn.

Ändå blev jag väldigt rörd och tacksam att L ringde och ville att jag skulle vara med idag. Det kändes så rätt. Min bror och syster bor så långt borta så de kunde inte vara med av praktiska skäl.

Sambon och jag åkte iväg i god tid. Vi var inte säkra på om vi skulle hitta till detta hospice så det kändes bra att ha gott om tid på sig. Vi hade även en bit att åka och man vet aldrig hur trafiken är. Det var även rätt pirrigt i magen för hur den här dagen skulle gå. Vi ville ju inte bryta ihop och börja gråta inför mamma E.

Resan gick bra och vi kom fram i god tid. Pappa kom och mötte oss så vi fick träffa honom en liten stund innan. Han har blivit så mager och ihopsjunken på den här tiden. Han har blivit så gammal på bara några månader.

När vi kliver in i sjukrummet så är det som det är en tunn liten, vilt främmande gumma som ligger där i sängen. Det är inte min stora, tjocka, goa mamma E. Det är någon annan. Tills hon tittar på mig. Då ser jag lite glitter i blicken när hon säger hej till mig. Jag kramar om henne och känner att jag kommer att klara den här dagen, tack vare henne. Jag frågar henne varför hon ligger där och latar sig. Vi har alltid haft den jargongen mellan oss. Hon ler med ögonen och säger "så tokigt det kan bli". Vi pratar om lite ditt och datt och så säger hon att hon vet vad som ska hända, men hon är inte rädd. Hon känner ett inre lugn. Det var så skönt att höra.

En efter en kommer de andra syskonen inramlandes och alla pratar i mun på varandra. Vi är sådana. Småretas och slänger käft med varandra. Mamma E ligger där i sängen och är med i gemenskapen. Pappa och hon har älskat att samla oss så fort de haft en chans. Det har alltid varit huset fullt hos dem. Det var det även idag.

Doktorn såg lite förskräckt ut när vi ramlade in sex "ungar" med några respektive plus pappa. Då var hon tvungen att höra hur många vi egentligen var. Vi fick sitta där i lugn och ro och ställa våra frågor. Vi fick förklarat för oss saker vi undrat över. Det fick ta den tid det tog. Ingen jäktade på. När doktorn gått satt vi kvar och pratade lite grand om alla år som varit. Pappa behövde det. Det var trettiosju år att minnas, det mesta har varit bra. men även en del moln har funnits.

Efteråt gick vi in igen och satt en stund hos mamma E. Samma bubbel och prat igen och hon log där och myste, småskrattade ibland. Vi turades om att sitta och hålla henne i handen så hon skulle känna att hon var med hela tiden.

Alla började så småningom om att bryta upp. Några åkte hem till respektive familjer, men vi var några som bestämde oss för att gå ut och äta en bit mat för att få vara tillsammans en stund till.

Så småningom for sambon och jag hemöver och hamnade i ett rejält snöväder. Så nu är det vinter igen. Eller ett för tidigt aprilväder.

Det värsta av den här dagen är att nästa gång jag träffar mina bonussyskon är för att det värsta hänt. Det bästa med den här dagen är att jag behöver inte oroa mig för att pappa kommer att bli ensam den dagen mamma E är borta. Han har många omkring sig även om vi bor lite utspritt.

Sammantaget så blev dagen ändå väldigt bra. Vi har fått gjort ett riktigt avslut med mamma E.