Hårskryt

Måste få skryta lite om mitt hår. Fortfarande växer det så det knakar. Jag har aldrig haft tjocka hårstrån, men däremot många, enligt mina hårfrissor, som jag haft genom tiderna. Det har jag fortfarande. Och ännu inte ett enda grått hårstrå kan jag skymta.

När jag var liten så klippte mamma mig och sparde några hårtussar. De har jag kvar i en liten näverburk. När jag var arton så klippte jag av mig mitt långa hår och skickade iväg det så de fick göra en postisch av det, dvs löshår av mitt eget hår. Den har jag kvar. Den ligger upprullad på spolar i mitt nattygsbord.

Igår klippte sambon mig för håret hade blivit så slitet i topparna. Då kunde jag inte låta bli annat än att jämföra. Det har fortfarande samma färg som både när jag var liten och när jag var arton. Det känns rätt otroligt.

Denna hårfärg som jag gråtit så många tårar över när jag gick i skolan. Född av två rödhåriga föräldrar, så är det ju självklart vad jag har för hårfärg. Det fick man lida för när man var barn. Jag hatar fortfarande ordet "rödtott". Eller så fick man höra att det brann i huvudet på en. När jag sedan kom upp i övre tonåren så insåg jag vilket skatt det var att vara äkta rödhårig. Idag är jag fortfarande stolt över det. Så här på sommaren när det blir lite solblekt så skimrar det som rött guld.

Även min farmor var rödhårig. Hon var också så stolt över sitt röda hår. Hon var nästan åttio innan färgen ändrades. Och då blev hon inte grå. Hon blev så där vackert vit i håret. Jag hoppas det blir likadant för mig.