lördag 10 maj 2008

Till min älskade dotter

Idag är det en sån där dag när en del av oss mammor tänker: "Är det verkligen så länge sedan. Jag minns det som igår." Det handlar alltså om min dotters födelsedag. Idag för tjugonio år sedan så låg jag på BB. Fast vid den här tidpunkten hade hon redan hunnit fylla tio timmar. 01.40 föddes hon.

Dottern är mitt andra barn. Sonen hade fötts tre år tidigare under mycket dramatiska former. Han är elva veckor för tidigt född och vi visste inte om han skulle överleva. Men han trotsade alla dåliga odds och visade sig vara en fighter. Så den här graviditeten med dottern hade gått i orons tecken. Men jag hade tur och det fanns en specialistmödravård ganska nära, dit jag fick komma. Under den kritiska delen av graviditeten låg jag inlagd och jag medicinerade i flera månader för att allt skulle gå bra.

Nu var det bara fyra veckor kvar innan vårt barn egentligen skulle ha fötts. Fyra veckor kändes som en kort tid i jämförelse med elva veckor. Dessutom hade min läkare sagt, flera veckor tidigare, att nu vägde mitt barn två kilo. Så den oro jag hade haft, hade äntligen släppt. Nu ville jag bara ha det hela överstökat.

Trots att det var i maj så var det full snöstorm i Stockholm det året. Grannfrun hade blivit tillkallad att sitta barnvakt åt sonen, medan maken körde mig till BB. När vi väl är framme så säger jag åt honom att nu kan han köra hem och avlösa grannfrun. Hon skulle ju upp och jobba dagen efter. Men maken insisterar på att han åtminstone ska följa med mig in. Jag okejar och vi går in. Då säger jag igen åt honom, att nu kan han väl i alla fall åka. Men han vägrar och vill stanna tills jag är inskriven. OK, han får väl det då.

Det kommer en sköterska som skriver in mig och undersöker mig. Då säger jag igen att nu kan väl maken åka hem ändå. Han kan ju komma tillbaka på morgonen. Jag lär inte föda än på många timmar. Det är alltså min egen bedömning och jag tänker hela tiden på barnvakten. Men när sköterskan undersökt mig, så säger hon att det är nog lika bra att han stannar för det här kommer att gå fort.

Och det gjorde det. Bara någon timme efteråt är dottern född. Den natten var vi bara två mammor på hela förlossningen, så jag hade fyra barnmorskor inne med mig. En barnläkare tillkallades, eftersom det trots allt var en prematurförlossning. Han ville stoppa det hela, men jag vägrade. Han ansåg att barnet var för litet, men jag litade på min egen läkare som sagt att barnet vägde över två kilo. Det var ett stort barn i min värld, eftersom sonen vägt 1190 g när han föddes. När jag nu vägrade så svarade läkaren att då fick jag föda på eget ansvar. Han tog sin hand ifrån mig!

Så jag födde, på eget ansvar, en dotter som vägde 2640 g. Maken grät och kysste mig om och om igen och tackade mig för att jag givit honom en frisk dotter. Själv var jag jättelycklig över att det hela var över och att allt gått bra. Samt att det var en tös. Nu hade jag gjort mitt. Vi hade en av varje sort.

Även denna gång hamnade jag på BB-avdelningen utan ett barn vid min sida. Men denna gången var det inte jobbigt. Det var det gången innan. Då var det fruktansvärt och jag skrev ut mig själv efter två dagar. Nu njöt jag av att få ligga på BB och vila upp mig. Dottern fanns på prematuravdelningen, men hade bara behövt ligga i kuvös de första timmarna för observation. Vi stannade i nio dagar för jag vägrade att än en gång åka hem utan att få ta ett barn med mig hem. Det var lite för tidigt egentligen för dotterns del, men barnläkaren som hade ansvaret för henne tyckte det var OK. Jag hade ju varit med om det tidigare så jag visste vad som gällde. Dessutom så sa han så här: "Du är som jag, rödhårig och envis, så jag vet att du kommer att klara det." Och dottern var en fighter så visst gick allt bra.

Hon är fortfarande en fighter. I juni tar hon sin socionomexamen som hon kommer att klara med glans. Gissa om jag är en stolt mamma.

5 kommentarer:

Hilda sa...

Barnens födelsedagar väcker starka minnen till liv igen. Man minns ju barnens födelser som det vore alldeles nyligen. Förstår den oro du kände under din andra graviditet. Det sätter sina spår att vara med om det du var under den första graviditeten. tro mig: Jag förstår att du är stolt. Grattis till henne och till dej!!!
Kram!

Cicki sa...

Visst minns man allt som det var igår. Undrar om jag minns allt lika tydligt när hon fyller femtio....:-) När jag fyllde femtio så sa pappa att han måste vara hemskt gammal som har en dotter som fyller femtio. Snart har han en dotter som fyller sextio. Men jag tycker han är ung fortfarande, min kära far.

resan mot ljuset sa...

Klart du är stolt! Och jag förundras över den där kraften vi har inom oss, som ibland får flöda fritt. Du kände, visste vad du gjorde när du ville föda fram ditt barn. Min store son fyller snart 11år och jag känner av hans annalkande frigörelse. Både smärtsamt och befriande. Han måste stå stark på egna ben. Keep up the fighting spirit! (Tänk att ibland är engelskan så mycket bättre.)

Spader Madame sa...

Jag tänker att den där känslan av värme när man tänker på sina barn (utom precis när de har ett utbrott då!) är så obeskrivlig... Ingen annan kan förstå. Min Henrik och jag har ju över 10 år mellan våra barn eftersom vi miste två sent under graviditeten...så vi hade bestämt oss för att äldste sonen fick vara tillräcklig... Junior är mer ett olycksfall i arbetet, men såååå efterlängtad... och jag var sååå rädd långt efter halva graviditeten var gången...

Ibland kan jag känna att just den sorgen efter de barn som aldrig blev, är så svår att bära ensam, men samtidigt så vet jag ju att riktigt ensam blir jag aldrig mer...

Skönt att veta att man tänker på sina barn på det där sättet jämt, för det är en skön känsla som du beskriver...

Cicki sa...

När jag läser om att du mist två barn sent i graviditeten så tror jag att jag förstår hur du känner det. Det var ju så nära att vi miste vår son när han föddes så mycket för tidigt. Han har fått skador men det gör ingenting. Jag tackar gud att han klarade av det.

Jag gissar att du idag är glad över att det hann bli två barn som förhoppningsvis har hjälpt dig vidare i din stora sorg efter din Henrik.

Visst är våra barn speciella för oss. Det tror jag de flesta föräldrar kan hålla med om.