Här kommer ytterligare ett gammalt foto. Den här gången är det ett gammalt släktfoto som betyder mycket för mig.
Från vänster är det Ragnar och Anna. Anna och min farmor var systrar. Dessutom var Anna och Ragnar mina gudföräldrar. I mitten står gammalmorfar och gammelmormor. Gammalmorfar dog när jag var 6-7 år, men gammelmormor hängde med så länge att hon även hann få ett barnbarnsbarnbarn, det vill säga min son Henrik. Eftersom hon bodde nära farmor i alla år så var hon ständigt närvarande i vårt liv.
Till höger står då min älskade farmor Märta och min biologiska farfar Gustav. Kortet måste vara taget sent tjugotal eller tidigt trettiotal eftersom Gustav försvann ur bilden när pappa var väldigt liten. Och pappa är född -31. Tyvärr fick jag därför aldrig träffa farfar Gustav. Det hade jag väldigt gärna velat göra. Det här är den enda bilden jag har av farfar Gustav. Nu fick vi en annan farfar som var helt underbar med oss barnbarn, så det blev rätt bra ändå.
Jag saknar farmor väldigt mycket fortfarande. Hon fanns alltid i vårt liv. Hon ordnade julaftnar och en massa andra släktträffar. Det var som om hon var kittet som höll ihop allt. Jag växte upp med att ständigt få höra hur ovälkommen jag varit för min farmor. Det var ju jag som gjorde att mamma och pappa gifte sig. Ändå upplevde jag aldrig det i min kontakt med henne. Tvärtom, så kände jag mig väldigt älskad av farmor. Så det här blev väldigt kluvet under hela min uppväxt. Nu när jag kan se tillbaka på det med vuxna ögon så inser jag hur mycket hon gjorde för vår familj, även om hon aldrig fick det erkännandet. Har jag någon som finns här hemma och håller handen över mig så är det farmor. Det är jag helt övertygad om. Hon skyddar mig från allt ont.
1 kommentar:
Det är fint med gamla foton och man tänker på att det är ens historia!
Jag har min farmor med mig också, hon betydde mycket för mig och ibland "pratar" jag med henne, ber om råd och så.... funkar för det mesta! ;)
Skicka en kommentar