onsdag 15 juli 2015

Mina nya capribyxor


Än en gång råkade jag ut för det trevliga missödet att jag sydde byxorna för stora. Den här gången behövde jag inte sprätta något. Sydde bara nya sömmar och klippte bort de gamla. Byxorna var så stora när jag sytt första gången att när jag höll ut de så såg det ut som sådana där före-och efterbilder på bantare.

Toppen sydde jag förra hösten av en yttepytte stuvbit. Den passar i alla fall bra till byxorna.

Jag som avskytt att ställa upp framför kameran tycker det är rätt OK nu. Kan till och med tycka bilderna blir bra. Sedan vill ju sambon att jag ska toka till mig ibland. Då blev det så här och jag skrattade extremt mycket för jag höll på att ramla kull hela tiden. Jag klarar inte längre att stå på ett ben. Men det är sånt där som man kan bjuda på.

6 kommentarer:

Klimakteriehäxan sa...

Det är bara att bocka, niga och applådera åt dina framsteg!

Ruta Ett sa...

Snygg modell i snygga kläder! Väldigt somrigt! Hoppas bara att solen skiner på dig ut också!

Camilla sa...

På bilden syns det inte alls att du inte kan stå på ett ben. Ser hur lätt ut som helst.
Byxorna blev väldigt snygga och hela du blev snygg :)

Cicki sa...

Klimakteriehäxan: Tackar. Är själv väldigt nöjd. :-)

Ruta Ett: Tackar. Vi har haft rätt soligt i några dagar nu. Varmt och lite molnigt. Hoppas det är bra på västkusten också. :-)

Camilla: Tackar. Det var väl så att sambon klickade i precis rätt tid. Vi fick försöka flera gånger innan det blev något :-)

Polargrevinnan sa...

Det låter så enkelt när du skriver om hur du syr kläder.
Passar det inte så är det bara att ändra.
Bra blev det ju till sist och glad ser du ut att vara.
Men det där att stå på ett ben är inte lätt.
Jag gör det numera endast om det finns något att ta tag i,
i fall att jag ramlar omkull. Jag läste i tidningen att de
flesta fall- olyckorna sker i hemmet.
Ha det bra.
Kram Viola

Cicki sa...

Viola: Jag står också bara på ett ben när jag har något att hålla i mig. Det här är verkligen en ögonblicksbild, för i nästa sekund var jag tvungen att sätta ner den andra foten igen. Jag är en riktig snubbelfia och brukar tänka just på det där med fallrisken. Det har ju hänt att jag drattat på öronen både inne och ute. Tack och lov utan några större blessyrer. Kram