Gunilla Boëthius och jag hade, i två års tid, skrattat, gråtit och skrivit oss igenom denna bok. Nu var den färdig. Vilken resa det hade varit. Vi hade skrivit om hur det var att vara mammor till våra speciella söner. För min del så blev det tjugo års sorg och glädje jag gick igenom. Vissa kapitel skrev jag med tårarna strömmande ut för ansiktet.
När Gunilla och jag lärde känna varandra så pratade vi om att det fanns väldigt lite föräldralitteratur som berörde barn med Damp/Adhd när våra barn växte upp. Det var egentligen bara Märta Tikkanens "Sofias egen bok" som funnits. Det var något vi hade saknat. Det var det som gjorde att vi bestämde oss för att skriva.
Vi skrev om kampen för att få en diagnos, kampen mot skolan och samhället, men vi skrev även om glädjen med våra söner. Vi ville belysa det mesta. Det vi ville med boken var att ge råd och tips hur man går vidare i den situationen när man upptäcker att man har ett speciellt barn.
Vi ville även skapa förståelse hos pedagoger, socialarbetare, psykologer, läkare och alla andra som mötte dessa barn. Vi ville skapa en förståelse i hela samhället att alla barn, ungdomar och vuxna är unika, på sitt alldeles speciella sätt.
Boken gavs ut på bokförlaget Cura. De överlät så småningom den till Studentlitteratur. För något år sedan kontaktade Studentlitteratur oss. De skulle ta bort boken ur sitt sortiment och erbjöd Gunilla och mig att ta hand om ett antal exemplar. Nu har jag haft dessa böcker liggandes hemma och funderat vad jag ska göra med dem. Efter mycket övervägande har jag kommit fram till att om det fortfarande finns ett intresse så säljer jag boken för en billig penning, 100:- plus porto 42:-. Så om det finns någon där ute som vill köpa boken kan ni maila mig på cicki@cickidesign.se .
2 kommentarer:
Du har all anledning att känna dig stolt att ha skrivit en bok, som säkerligen har varit till glädje och nytta för många.
Vi har nog lite till mans svårt att förstå hur jobbigt det att ha barn som har något handikapp. Min mellanson fick diabetes när han var 2 år och det tyckte jag var jobbigt.
Vad jag har förstått genom dina inlägg så lever sonen ett bra liv och det har du ju medverkat till.
Jag har ju börjat skriva i bloggen igen. Tack för din kommentar. Trevligt med alla som finns där ute och som jag nästan tycker är
gamla vänner.
Jag trodde inte att jag skulle återkomma, men nu känns det bra.
Det har inte bara varit solsken i tre månader - det är roligare att skriva om det roliga.
Att fylla i blanketter är inte något trevligt. Jag fick förtidspension och min pension. när jag fyllde 65, var ingen större skillnad. Jag gjorde som du tog ut min privata pension. De pengarna gick åt att hjälpa barn och barnbarn.
Jag har läst lite i dina äldre inlägg och ser att du tillbringat mycket tid vid symaskinen. Väskan du sydde till mig, den har varit ute och rest. Jättebra med alla fack.
Ha det bra.
Kram Viola
Viola: Att ha barn med diabetes är ju inte heller det lättaste. Alla tider som ska passas och anpassas. Vi har nog fått vår beskärda del av både det ena och det andra.
Nu ska jag sy kläder ett tag. Har så många tyger som fått bli liggandes för att jag prioriterat väskorna. Nu är det min tur....:-) Sambon ska ha en skjorta också. Han har bestämt allt själv, både tyg och modell.
Skicka en kommentar