torsdag 30 januari 2014

En ständigt pågående frustration

Jag älskar blues och rock. Det tror jag de flesta vet. Jag älskar även country och lyssnar mycket på kvinnliga countrysångerskor, bland annat Jill Johnson. Så jag är extra glad nu när SVT börjat sända Jills veranda från Nashville. Men gårdagens program höll på att få mig att bryta ihop. Inte för Kakan eller Jills skulle. Utan för detta inskränkta land USA och då speciellt södern och Tea Partyrörelsen. Gissa om jag är glad att jag slipper leva i detta land, med sin konstiga politik, sina horribla vapenlagar och fan och hans moster.

Det här fick mig också att fundera över mina egna känslor. Jag är en människa som tycker väldigt mycket. Mamma sa ofta att jag aldrig växte ur trotsåldern. Hon hade nog rätt. Jag har få gråzoner, utan mycket är svart och vitt för mig. Mitt känsloliv är som en berg-och dalbana och jag har ingen lagom-knapp att trycka på.

Som barn var jag enormt blyg och rädd för det mesta. De som känner mig idag tror förmodligen inte på den beskrivningen. Min trotsålder började någonstans i tjugoårsåldern och ibland känns det som att den ökar mer och mer för varje dag som går. Jag inser att jag nog burit på en frustration i stora delar av mitt vuxna liv.

Om man ska börja lite från början så handlar nog mycket om mina föräldrar. Jag kände en frustration över en pappa som ständigt var otrogen, spenderade alla våra pengar på sina nöjen och när han inte orkade längre tog till flaskan. Att han idag är en nykter alkoholist förändrar inte mina känslor. Jag känner fortfarande en stor ilska över hur han var då, hur han lät oss växa upp. Även om jag idag försöker bita ihop för att han faktiskt är en gammal man som jag trots allt älskar, fast att jag är arg på honom.

Mamma jamsade med och gjorde det för att hon älskade honom, som hon sa. Hon lät ofta sin frustration gå ut över mig. Jag var ju äldst. Så jag bestämde mig så småningom om för att skapa mitt eget liv. Vilket jag också gjorde.

Men frustrationen tog inte slut för det. Det kom ju två barn, varav den ena inte var som andra barn. Då startade kampen för honom. Kampen mot ett samhälle som inte lät barn få vara som de var. Kampen för hans rättigheter och för att han skulle få ett så bra liv som möjligt. På den tiden var jag modig. Jag vågade allt för den kampen. Det var ju inte bara kampen för min son. Kampen innefattade ju alla andra barn som ingen ville se eller stötta.

När sonen började skolan, sa man att han var det första barnet med Mbd/Damp/Adhd på den skolan. Naturligtvis var han inte det. Han var bara det första barnet de såg som hade en diagnos. Jag vet att jag var med och förändrade mycket för denna barngrupp. Vi synliggjorde dem och vi såg till att de fick börja komma på utredningar. Vår kamp innefattade också mycket om hur skolan mötte dessa barn. Jag var med och förändrade och är oerhört stolt över detta. Det kan aldrig någon ta ifrån mig.

Men som sagt var så slutar jag ju inte tycka, tänka och känna i och med att kampen för sonen är slut. Jag tycker ju så mycket om andra saker. Och blir frustrerad över andra människors inskränkthet. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det.

Min fd man sa en gång att jag borde bli politiker. Kanske borde jag det, men jag vet inte vilket parti jag passar in i. Jag vet vilket block jag hör hemma i, men alla partier har sina för-och nackdelar. Jag vill helst bara plocka godbitarna, eller i alla fall det som jag tycker är godbitar. Men så får man ju inte göra.

Jag hatar när människor säger: "Jag är inte rasist, men......!" Och så kommer en tirad över kriminella utlänningar, invandrare som kommer hit och tar våra resurser bla bla bla bla. Och jag känner att jag blir vansinnig.

Jag avskyr också människor som har åsikter om olika sexuella läggningar. Som inte inser att kärlek och sexualitet är en privatsak som enbart rör mig och min partner. Alla har rätt till kärlek oavsett med vem man hittar den.

Det finns många andra saker som jag tycker folk kläcker ur sig, saker som gör mig frustrerad. Och här blir det ett dilemma. Om jag till exempel ingår i en grupp med människor, där jag verkligen tycker mycket om de flesta, men kanske tycker mindre om andra på grund av att jag tycker de är inskränkta. Då hamnar jag i ett dilemma som blir svårt att hantera. Ska jag bita ihop för att inte skapa osämja? Eller ska jag säga vad jag tycker och tänker? Risken blir då att jag kanske spräcker gruppen och på det viset sårar människor jag inte vill såra.

Dessutom vet jag hur det blir. Jag biter ihop och biter ihop tills jag till slut spricker. Och blir otrevlig. För då har jag bitit ihop över min frustration så den svämmar över och jag blir till en person jag inte vill vara. För vem vill vara otrevlig.

Det här gör att jag mer och mer drar mig undan till min egen lilla värld. Jag är tacksam som har en sambo som orkar ta min frustration. Som låter mig skälla över inskränkta människor. Han hummar lite och håller faktiskt för det mesta med mig. Ärligt, dessutom.

Det är nog därför som internetvärlden tilltalar mig så mycket. Där kan jag sitta med min frustration, skälla över de där inskränkta i tysthet, trycka på "gilla-knappen" och dela vidare när jag hittar något bra. Och jag sårar inte en endaste människa eftersom jag inte spyr ut min galla så de hör.

Jag är otroligt stolt över min dotter. Hon är allt det där jag skulle vilja vara. Stark, modig och kan hävda sina åsikter utan att bli otrevlig. Och hon har verkligen egna åsikter som hon vågar stå för. Fatta att jag är stolt.

Och var hittar jag då mitt lugn? Självklart vid symaskinen. Där hittade jag mitt lugn under alla åren när kampen för sonen härjade. Då sydde jag på nätterna, när resten av familjen sov och mina tankar kunde få vandra fritt. Idag behöver jag inte sitta uppe på nätterna för att hinna sy. Idag kan jag sätta mig vid min maskin så fort jag känner för det. Och det gör jag ofta. Och låter tankarna vandra fritt. Då för jag samtal med alla dessa människor som inte tycker som jag. Då är det lätt som en plätt att hävda sin åsikter, för ingen säger emot och jag slipper bli arg.

9 kommentarer:

På Selmas gata sa...

Ett fantastiskt inlägg Cicki! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver! När jag och P träffades så sa han nån gång i början att "du tycker så mycket du". I hans familj gör man inte det och så kom jag och hade massor av åsikter. Men jag har liksom varit tvungen att tuffa till mig. jag har ju själv flera funktionsnedsättningar och har fått stå på mig hela livet. Men jag var oerhört blyg och försiktig som barn och kände mig ofta trampad på. Så jag fick liksom lära mig den hårda vägen.

Jag känner en stor besvikelse och frustration över att min barndom inte var bra. Varför tog inte mina föräldrar sitt ansvar och såg till att det blev bra? Ännu värre är att min mamma låtsas som ingenting och inte tar ansvar för det som hände. Jag kan inte förstå det. Alls. Men jag vet hurdan förälder jag inte ska bli i alla fall. Jag tror att människor som kanske inte hade den där bullerbyuppväxten på något vis är ännu mer måna om sina barn. Mitt livs mål är att sonen ska växa upp och vara en välmående och fungerande person. Som din dotter.

Camilla sa...

Jag älskar människor med åsikt, om de kan diskutera och respektera andras åsikter. Jag tror att det är sunt att ha åsikter, för vad vore livet annars om man bara glider igenom och inte tycker någonting.
Härligt att läsa dina blogginlägg med åsikter. Jag håller med dig i vad du skriver och det är så härligt att läsa någon som vågar säga ifrån.

Skönt för dig att ha symaskinen att koppla av vid. Det är bra att veta hur man ska koppla av. Jag använder naturen. Det fungerar för mig. I naturen tycker jag att man kan vara flera men ändå gå (paddla, skida eller vad man nu gör) var för sig och reda ut sina egna tankar.

Camilla sa...

Jag älskar människor med åsikt, om de kan diskutera och respektera andras åsikter. Jag tror att det är sunt att ha åsikter, för vad vore livet annars om man bara glider igenom och inte tycker någonting.
Härligt att läsa dina blogginlägg med åsikter. Jag håller med dig i vad du skriver och det är så härligt att läsa någon som vågar säga ifrån.

Skönt för dig att ha symaskinen att koppla av vid. Det är bra att veta hur man ska koppla av. Jag använder naturen. Det fungerar för mig. I naturen tycker jag att man kan vara flera men ändå gå (paddla, skida eller vad man nu gör) var för sig och reda ut sina egna tankar.

tant Hannele sa...

pappor har inte alltid varit bra, vuxen blir man väl när man struntar

Cicki sa...

Selma: Ibland känns det som hela mitt liv varit en ständig kamp, än för det ena och en för det andra. Jag har upptäckt vilken styrka jag har inom mig och det är jag tacksam för.

Jag har gjort som du, bestämt mig för att vara en bättre förälder än vad mina var. Jag hoppas jag har lyckats. Jag har försökt ösa kärlek över mina barn, försökt göra dem starka och självständiga. Jag tror jag har lyckats, fast det är ju egentligen bara de som kan svara på det.....:-)

Camilla: Visst är det härligt att diskutera med människor som respekterar varandras åsikter. Jag förstår att du hittar din ro i naturen. Det kan jag också göra när jag är ute och plockar svamp och bär. När barnen var små och vi bodde i Åkersberga. Då bodde vi så att jag enkelt kunde promenera ut i skogen med barnen.

Hannele: Det är inte mycket att göra åt längre. Det är som det är med den biten.

Le Loup sa...

Jag har läst det här några gånger nu, först och främst; bra inlägg.
Det skapar många tankar, en tanke jag tänker är att en sak inte utesluter det andra. Man kan älska sina föräldrar även om man inte älskar deras tillkortakommanden, eller vad man ska kalla det... Jag tror också att det ibland blir en drivkraft, den här känslan "vill inte bli som dem" och ibland kan man känna igen sig själv i dem, när man själv kommer till korta.

Sedan det här med inskränkthet, som du kanske såg fick jag riktigt mycket "nog" på fb härom dagen. Det var en gammal vän som på sistone börjat visa färg och efter ett antal debatter så kände jag att "Jo, vi har varit vänner i över tjugo år, men antingen så hamnar vi i konflikt hela tiden för att jag inte kan låta henne stå oemotsagd när hon vräker ur sig dumheter och fördomar, eller också så ber jag henne dra någonstans där det är varmare. Folk förändras och den här människan har jag längre inte mer gemensamt med än minnen. Och mina minnen kan jag ha intakta ändå."
Det som var märkligt var att efter jag gjort det så hörde andra vänner av sig och sa att de tyckt likadant länge och det blev startskottet till att de vände sig bort de med.
Sedan tänker jag att egentligen borde jag kanske ha fortsatt att ta diskussionerna och säga emot, men jag blev helt enkelt trött och gav upp.

Cicki sa...

Shirouz: Jag mailar dig!

granntanten sa...

Bra Cicki! Men du politiker ska du inte bli om du inte när en sjuklig böjelse för att bli överkörd baktalad och utskälld - och det äv de närmaste i partiet. Men fortsätt att föra fram dina åsikter. Du är bra!

Cicki sa...

Granntanten: Förstod att det fanns någon hake....:-) Fast jag var nog politiker i många år, handikappolitiker!