tisdag 5 mars 2013

Ett slag i magen

Jag tycker jag börjar hantera saker och ting ganska bra. Jag försöker vänja mig vid tanken att jag eventuellt har kol. Jag promenerar och försöker hitta styrka på olika sätt. Men ibland försvinner fötterna under en.

Igår kväll satt vi och slötittade på 112 - På liv och död, när ambulansen får ett anrop där de ska åka till en patient med andningssvårigheter. Det visar sig vara en kol-patient. Då berättar ambulanssjuksköterskan om vilken hemsk sjukdom det är, hur dåliga patienterna är och att de ständigt försämras tills det slutar på ett enda sätt.

Det blir som att få ett slag i magen. Hjärtat börjar klappa och paniken slår till i kroppen. Var det jobbigt att andas tidigare, så är det ingenting mot hur det blir nu.

I morse vaknade jag av mitt eget sprattlande. Drömde att jag satt på en offentlig toalett. På golvet hade jag lagt min handväska. Det är en öppning mellan golv och dörr. Jag ser hur väskan dras ut genom den öppningen. Jag försöker rycka tag i väskan men missar. Det är då jag vaknar sprattlande.

Jag har inte riktigt kontroll på saker och ting i livet just nu.

14 kommentarer:

Spader Madame sa...

Oj! Men du. Vi kan väl prata litet mer om du får den diagnosen, så vet du ju att min mamma har haft KOL många år. Hon sa att hon INTE tycker att det är en sådan dom. Nu åker vi till London i påsk och jag räknar med att vi ska få en toppensemester bara vi undviker en del litet jobbigare delar som trappor och rökiga miljöer. Sedan förstår jag så klart att du är rädd. Jag ville heller inte få en sådan diagnos. Vi håller helt enkelt tummarna för att det är något annat. KRAM!

Polargrevinnan sa...

Det är alltid svårt att ta till sig
att man har en allvarlig sjukdom.
När det gäller KOL så finns det många varianter och jag känner de som lever ett bra liv trots sjukdomen.
Om du kan hålla dig sysselsatt och inte grubbla så lär du dig leva med sjukdomen. Lätt för mig att säga tulipanaros (mormors uttryck), det är svårt att trösta - jag tänker på dig.
Projektet nattskjorta har du väl inte skrotat? Jag mailar.
Kram Viola

Cicki sa...

Spader: Jag vet ju att din mamma har kol och att ni gör en massa kul tillsammans. Det är väl bara osäkerheten och tillvänjningen som fallerar.

Viola: Att veta att man har sina vänner som finns där och stöttar är den största trösten. Projekt nattskjorta är inte nedlagt. Ska bara sy klart ytterligare en ryggsäck. Dessutom tänkte jag provsy en till pappa först för att ha lite koll på hur det ska bli.

Trebarnsmamman sa...

KOL är en grym sjukdom! Överhuvud taget alla lungsjukdomar är grymma...att kvävas till döds på ett eller annat sätt är vidrigt. Själv har jag ju kraftig förkylningsastma + astma (med KOL-kurvor på spirometrin) och jag är övertygad om att jag förr eller senare kommer dö p.g.a. detta. Mitt enda sätt att orka och må bättre är att ta hand om kondisen och undvika situationer som får mig att må dåligt + sköta min medicinering.

Ta hand om dig och ge inte upp...

Småländskan sa...

Cicki, du fina!
Evigheter sen jag kommenterade här, men jag har läst och läst ifatt nu efter att datorn återigen är på alerten.
Sett att du har det tufft, allt... och jag vet inte riktigt vad jag ska säga/skriva annat än att ge dig tusen kramar och hopp...
Jag tror att med ditt sätt att se det, ditt sätt att vara, ditt sätt att vara positiv, så nog f-n ska du fixa det här!!

Charlotte sa...

Experten, jag, som läser vård just nu ska uttala mej : Som nån här ovan skerv, alla sjukdomar är allvarliga och endel rent ut sagt fördjävliga och dödliga. Men det betyder inte att det blir så hemskt för dej, hjärtat! Stroke är allvarligt, å här är jag, 2.5 år efteråt, knappt utan men och har full fart framåt. Det man kan säga med visshet är att man inte vet HUR det kommer att bli. Pepp och styrkekram, ta inte ut nåt i förskott!

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Ska man se positivt på det så har det fått mig att sluta röka och att börja motionera. Så jag gör som du, tar hand om mig själv. Hoppas jag snart får klart besked också så jag kan få "medusin" också.

Småländskan: Jag är glad att jag har mitt positiva tänk som tar över efter ett tag. Undrar ibland hur du har det. Men kommer mig inte för att rita ner några rader....:-)

Charlotte: Det är märkligt hur vi kan återhämta oss. Det är tur att det är så. Vi omger oss ju bägge två av härliga tyger och färger. Det måste inverka, tror jag....:-)

Ingabritt - after work sa...

Jag förstår om du knockas av program av det där slaget. Du är ju inne i en fas där du å ena sidan känner dig som vanligt och å andra sidan har fått ett spöke i hälarna. Om du kan, tag sedan sedan.
Kram!

Cina sa...

En dag i taget! Det som vid första anblick verkar som oöverstigliga berg, krymper när man bekantar sig med vägar att gå. Förstår att du blir rädd, helt klart. Ta hand om dig precis som du gör nu, att sluta röka och att promenera är great!
Varm kram!

Cicki sa...

Ingabritt: Det går sakta men säkert och jag försöker hela tiden tänka positivt. Det går ganska bra.

Cina: Det är jätteskönt att ha vänner som stöttar och hejar på. Så visst kommer jag att klara det här.

Camilla sa...

Hu, KOL är inte kul (och inte andra allvarliga sjukdomar heller. Som så många sagt här ovan vet man ju inte hur det blir för dig. Jag vet inte själv så mycket om KOL, men som jag förstått det så kan man leva mååånga år utan att det går allt för fort utför.
Varma kramar!!

Mångmamma sa...

Kram.

Cicki sa...

Mångmamma: Tack.

Cicki sa...

Camilla: Det verkar ju som att det går att sköta det ganska bra om man har viljan och förmågan.