torsdag 28 februari 2013

Tack till er alla

Ibland är det svårt att veta vart man ska dra gränsen för vad man delar med sig av eller inte, här i nätvärlden. Från början var jag väldigt försiktig, men efter snart sex år i bloggvärlden så är jag mer och mer öppen. Varför då? Det finns ju en fara i att vara för öppen. Men tack och lov har min öppenhet mötts mycket positivt. Jag känner att jag fått mycket tröst just genom att vara öppen.

Ni som hängt med länge vet ju hur det varit här med dålig ekonomi, sjukdomar och fan och hans moster. Det är kanske därför jag däckade så totalt nu med det nya eventuella sjukdomsbeskedet. Det känns som det aldrig vill ta slut.

Och det är ju också därför jag gått omkring och varit elak mot en den ena, en den andra. Idag kom jag att tänka på en sak när det gäller sonen. På grund av hans Damp så förväntade man sig att han skulle vara en djävul i skolan, bråka och ta plats. Det gjorde han inte. Snarare tvärtom så var han undfallande i sina kamratkontakter. Han var överaktiv, men inte bråkig och elak.

Utom hemma. I samma stund han la ifrån sig skolväskan så blev han som en omvänd hand. Han bråkade, skrek och slog. Det jag tänkte ofta då var att han kände sig så trygg hemma att han vågade spela ut hela sitt register. Jag tror fortfarande att det var så. Det är dessutom så fortfarande, för det är inte bara jag som bråkar på honom, han vräker ur sig både det ena och det andra till mig också.

Det är väl så det är för mig också. Jag känner mig trygg med Madde, pappa och sonen. Alltså var det de som fick stå i skottgluggen den här gången. Sambon fick sin släng av sleven också.

Jag är väldigt tacksam för det stöd jag fått från er, både nu och vid andra tillfällen. Folk som inte är vana näthängare tror inte att man kan hitta vänner på det här sättet. Jag är den första att bekräfta att det kan man visst. En del av er har jag träffat, andra inte. Ändå är många av er mina riktiga vänner. Det är inte alltid irl-vänner är de bästa vänner heller. Så är det bara.

Den som känts som mitt största stöd är faktiskt dottern. Egentligen vill jag inte att hon ska ta på sig ett ansvar för mig. Hon gjorde det när hon var liten också, försökte se till att jag mådde bra. Samtidigt är det skönt att ha den nära kontakten med henne och jag hoppas jag inte är en alltför stor belastning för henne, med alla mina utfall och humörsvängningar. Hon säger i alla fall att det inte är något problem.

Idag är det en bra dag, förutom att jag promenerat på mig ett skavsår på vänster stortå. Det är livets humoristiska sida som ställer till med sånt. Jag har fått tider till olika provtagningar vilket känns bra. Det är lite närmare att få ett klart besked. 14-15 mars ska jag göra ett dygns-EKG, alltså jag åker till hjärtmottagningen där de sätter på mig apparaturen och så är jag tillbaka dagen efter för koll och ev besked om resultat. 21 mars ska jag göra en spirometri. Så efter det bör jag förhoppningsvis veta vad som gäller.

Vi försöker hitta lite guldkanter, så igår blev det lite bokrea, god middag med varsitt glas vin till och jordgubbar till efterrätt. Det är skönt att ekonomin numera ändå är i någorlunda balans, som man kan unna sig lite guldkantade saker då och då.

12 kommentarer:

Ann Catrine sa...

Har tänkt på dig så mycket de senaste dagarna, det var något du skrev som triggade gamla minnen i mig, och det kändes som om jag kände dina funderingar smärta oro och ilska.

Stor kram raring!!

Cicki sa...

Ann Catrine: Ibland kan man få riktiga flash-back av saker man hör eller ser. Inte alltid så trevligt. Jag hoppas jag inte triggade igång alltför mycket dåliga minnen. Kram

Charlotte sa...

Då börjar du komma på banan igen då, trots skoskav! Stor kram!!

AprilSus sa...

Håller med dig fullt ut när det gäller vänner som man lär känna via nätet. Egentligen är det ju rätt logiskt! Alla har ju inte ett jobb eller ett intresse som gör att man träffar mycket folk på många olika platser, men via nätet öppnar sig den möjligheten på ett helt annat sätt. Vem säger att man stöter på just den där vännen som man kanske skulle passa bra ihop med även om man bor nära? När man är ute på nätet så söker man sig ju till sidor som intresserar en på ett eller annat sätt och då ökar ju möjligheten att man lär känna andra som man känner den där speciella gemenskapen med. :)

Tyvärr kan ju det mesta som är bra också användas i ett dåligt syfte, men det är nog tyvärr svårt att få stopp på.

Tänker på dig och hoppas med dig och de dina på det bästa för din del.
Kramis! <3

Cicki sa...

Charlotte: Det går upp och ner. Idag är i alla fall en bra dag. Hoppas det fortsätter så. Kram

AprilSus: Visst är det så. Jag vet att du också skrivit om nätvänskap några gånger. Kram

Cina sa...

Du slår huvudet på spiken tror jag vad det gäller din son! Har kommit till samma slutsats i det här radhuset också!
Så det kan ju även stämma på alla, man vågar "ta ut svängarna" där man känner sig trygg.
Njut av bra-dagarna! Skönt att du fått tider för provtagning och så! Det är alltid bättre och lugnast att få veta och slippa att vänta så länge.
Varm kram och var rädd om din tå!!!!

Cicki sa...

Cina: Vi och våra söner. Igenkänningsfaktorn är hög för det mesta.....:-)Det är en bra-dag idag också. Det tackar jag för.

Beppan sa...

Har "läst ikapp" hos dig nu och ser att du har det tuffare än vanligt.
Hoppas frågetecknen rätar ut sig snart.
Den annalkande våren med sol och värme kan ju också göra livet lite lättare. Själv är jag väldigt låg under den kalla och mörka vintern.

Skönt att läsa att du i alla fall hittar guldkanter i tillvaron!
Bamsekram

Hannele på Hisingen sa...

kram

Cicki sa...

Beppan: Det är lite upp och ner nu. Förhoppningsvis har allt klarnat någorlunda innan mars månads utgång.

Hannele: Kram till dig också.

På Selmas gata sa...

Det är så sant mycket av det du skriver. Att man lättare strider med dem man står nära, där finns ju tryggheten att göra det med. Vår lilla kille har just kommit i trotsåldern, inget som märks på dagis direkt då han fortfarande är väldigt timid där men hemma rasar han varenda stund känns det som. Försöker tänka att det är något bra, att han är trygg i sin hemmiljö och därför känner att han kan "bete sig" och hålla på.

När jag växte upp hade jag inte den tryggheten och det har skapat mycket ont inom mig. Nu när jag är vuxen och säger ifrån till mina anhöriga att det inte är okej med att de beter sig så mot mig då får jag höra att "du har blivit så förändrad!", och det sägs på ett negativt sätt. Kanske skulle vissa behöva fundera på VARFÖR jag äntligen vågar....

Jag har som du funderat över hur mycket man ska dela med sig av. Men som du säger så får man ju mycket tillbaka av det man ger. Tänk alla fina människor man träffar genom nätet, det är jag så tacksam för:) Härligt att du snart ska få komma till sjukhuset och att er ekonomi börjat reda upp sig! Kram

Cicki sa...

Fröken Gredelin: Jag har läst att ni har det jobbigt med treårstrotsen. Har inga goda råd att ge mer än att det är något man ska igenom. Det är bra att du kan se att sonen är trygg och vågar leva ut sin frustration.

Jag önskar att jag vågat säga ifrån medans det fanns tid. Jag hade velat reda ut mycket med mamma. Nu är det för sent. Jag försökte säga ifrån och pappa och vad hände. Jag mådde dåligt över att jag varit "elak". Så det är nog lika bra att låta det vara som det är och försöka förlika sig med saker och ting. För det mesta funkar det men den här gången rann det över.

Ge inte upp utan försök fortsätta att säga ifrån. Jag tror du tjänar på det i längden.

Nätvärlden är en rätt härlig värld. Jag tänker då fortsätta att hänga här och skapa nya kontakter....:-)