onsdag 27 februari 2013

Bekännelsen

När man inte trivs med sig själv och sitt eget beteende så är det jobbigt. När dessutom någon som är en nära påpekar hur vidrigt man beter sig, så gör det ont. Just för att man vet att det han säger är sant.

Jag har betett mig vidrigt åt, inte bara en gång utan om och om igen. Mot nära och kära som inte alls gjort något ont.

Jag känner inte igen mig själv. Eller rättare sagt så gör jag kanske det. När jag mår riktigt dåligt blir jag aggressiv. Det vet jag att det är så. Jag är i ständig försvarsställning mot allt som jag kan se som hot. Allt för att inte utåt visa hur jag egentligen mår. Det är så himla dumt beteende.

Jag har bett mig mycket illa åt på Madelenes födelsedagskalas. Det kalas som hon sett så mycket fram emot. Det förstörde jag med min giftiga tunga. Det är oförlåtligt.

Jag har kallat min far för en gammal bittre gubbe. Det har jag lättare att leva med och har egentligen inte speciellt dåligt samvete för. Jag blev bara så trött på honom när han för sjuttioelfte gången gnällde över något som farmor gjorde för mer än sextio år sedan. Och när han gnällt om och om igen över några gamla lakan som mamma vägrade ge hon om när han lämnade henne för sin nya kvinna. Mamma som han bedrog under hela deras äktenskap, med en den ena, än den andra. Det var inte bara ett halvsyskon som föddes, det var två stycken till och med. Medan han var gift med min mamma. Den enda lilla hämnd hon kunde ge, var att vägra honom några gamla lakan.

Jag är tvär och otrevlig mot min son i telefon. Han har ju inte gjort något egentligen. Det är bara så jobbigt att han kräver min ständiga närvaro i hans liv, varje dag, trots att han snart ska fylla fyrtio. När jag blir rädd för vad som ska hända honom den dagen jag är borta, så blir jag aggressiv istället för snäll. Det är oförlåtligt vidrigt.

Jag vill backa bandet och göra alla elakheter ogjorda. Det går inte ens att be om förlåtelse för det jag gjort. Jag har förstört för mycket för att bli förlåten. Jag skäms så mycket att jag vet inte vart jag ska ta vägen.

En gång i världen var jag en ganska snäll människa, en människa som ville alla gott. Som försökte göra gott. I alla fall så gott jag kunde. Den personen finns inte längre. I alla fall inte så det märks. Så vill jag bli igen.

Jag ber gråtande: Håll om mig. Men jag möter bara tystnad.

9 kommentarer:

Spader Madame sa...

Ibland gör man dumma och elaka saker. Tror nog att du blir förlåten för dem, speciellt som du faktiskt inser att du inte är dig lik. Det gör väl de personerna också. Jag vet att du är en snäll människa. Skickar en kram.

Fina Fiona sa...

Jag vet att man kan bli arg,sur och en riktig bitterkärring när man är rädd.
Men snälla Cicki,hur har du ställt upp för andra tagit skit och hjälp/stöttat.
Ibland så är det sant att en droppen kan få bägaren att rinna över.
Jag håller om dig! Kram

Shirouz sa...

Jag tänker som så här, när man mår dåligt så är det inte konstigt att man ibland beter sig som fan själv, känslorna måste få ett utlopp, man vill bara vara ifred samtidigt som man vill att någon ska tala om att allt kommer att bli bra. Man slits mellan de känslorna och då blir det så här. Jag tror inte alls att du har förstört för mycket och jag tror visst att det här går att reparera. För övrigt, jag kallar min vilde far för en gnällig gubbe med jämna mellanrum, för ibland är han gnällig (till skillnad från sin 'perfekta' dotter, hrm...;) Man har rätt ibland att kalla saker vid dess rätta namn. ;) Kram på dig, Cicki.

Charlotte sa...

Det är som du säger, ibland blir bara det så fel. Vad men än säger å gör so blir det galet! Du är snäll, vänlig, rar och tillmötesgående. ( Tänker på blomskottet du sände!) Rapp i käften, vass å bitsk! Nu är ju inte jag nära att bli drabbad. Men utan allt det här så vore ju inte du, du liksom! Tänk på det! Ibland blir det bara såhär! Skickar många kramar till dej!

Cina sa...

Fina, fina Cicki! Man gör och säger dumma saker ibland, särskilt när man inte mår så bra. Det är ytterst mänskligt. Måhända att omvärlden häpnar då och då men ibland rinner det bara över utan kontroll.
Förlåt dig själv, säker på att de andra gör det också!
Varmaste kramen till dig!

Camilla sa...

Men nog är du snäll och omtänksam mot alla. Sen händer det ibland att man bara inte orkar mera och då kan det komma sånna där elakheter över läpparna. Jag tror nog att de nära och kära känner dig så väl att de kan förlåta.
Ta hand om dig så att du får nya krafter och var inte för hård mot dig själv.
Kram!

Fröken Gredelin sa...

Ibland kanske det är så att man MÅSTE vara lite tvär och otrevlig för att uppnå någon slags resultat. Din pappa verkar ha behövt få sig en rejäl utskällning och kanske sonen också. Men i vilket fall är det hemskt att KÄNNA SIG hemsk och jag hoppas att du snart får må bättre inombord. Måste tillägga att jag ramlade in här av en slump och det är befriande att läsa om annat än rosa fluff och kärlek hela tiden...

Jag har nyligen bytt ut tryptizol mot saroten, visste inte att man inte skulle det? Läkarna sa att det i stort sett var samma...Har mått bra av det bytet, missade dock att få i mig några doser för ett tag sedan och det märktes direkt! Så på det sättet känns det som om den är mer effektfull än tryptizolen,

Ingabritt - after work sa...

Cicki, fina du. Jag säger som någon innan, döm dig inte för hårt. Det är aldrig roligt att få veta att man varit otrevlig och även veta att det är en riktig bedömning. Att känna sig elak och otrevlig. Men.... det är ju bättre att ha den insikten för det är ju då man kan göra något åt den. Jag tror inte att någon är otrevlig utan anledning. Jag tror att det kanske är så att du reagerar på allt som hänt runt omkring dig, bekymmer av olika slag, sviktande hälsa och så på det Kol-misstanken. Du har helt enkelt eländespåsen fylld och måste tömma. Tyvärr får de närmaste sina slängar av sleven, ibland helt oförtjänt. Det är inte alltid det går att kontrollera riktningen på släggan. Cicki, om du bett om förlåtelse och har ett ångerfyllt hjärta och en vilja till förändring, då tycker jag att du förtjänar en öppen famn. Jag hoppas och tror det. En stor kram från din bloggsyster!

Cicki sa...

Tack till er allihopa. Det kommer ett nytt inlägg snart där jag tar upp en del av det ni skrivit.

Välkommen också till Fröken Gredelin. Det är alltid kul när nya läsare hittar hit. Något rosenrött skimmer lär du inte hitta här. Här är det vardag så det skriker om det. Hoppas du gillar det och vill stanna....:-)