Det var då, en gång för länge sen

I mitt förra friska liv var jag en social människa. Man kan till och med säga att jag var supersocial. Jag älskade att ha människor omkring mig. Jag tyckte människor var spännande. Därför valde jag ett socialt arbete. Som jag älskade. Just för att jag kom i kontakt med så mycket människor.

Jag arbetade även ideelt, inom handikapprörelsen. Där fanns det många intressanta människor och öden. Det älskade jag. Jag höll i olika grupper, ordnade studiecirklar och en massa annat kul. När jag inte arbetade i mitt sociala yrke eller höll på med ideela frågor, så pratade jag i telefon. Jag pratade mycket och ofta i telefonen. Det kunde handla om timmar i telefonen.

Det låter som om jag kanske inte hade tid med något familjeliv. Jodå, det hann jag också med.Även här tyckte jag om att omge mig med människor, barnens vänner, våra vänner, släkten.

Så blev jag sjuk och livet tog en annan vändning. Från början orkade jag med att vara social, ungefär som tidigare. Men ju sämre jag blev ju mer inskränkte det på mitt sociala liv. Tills jag en dag insåg att jag nästan inte hade något socialt liv. Jag orkade inte med det. Jag började avsky telefonen. Inte så att det var en fobi. Jag orkade bara inte prata så länge i taget. Det var inte bara det att luren var tung, jag hade även svårt att hänga med riktigt i ett samtal, om det drog ut på tiden.

Numera ser mitt sociala liv ganska torftigt ut, för den som tittar in. Fast själv tycker jag inte det. Jag trivs med att vara med mig själv och att gå omkring här hemma med endast sambon som sällskap. Jag har min vattengympa på torsdagarna som ger mig ett mått av social samvaro före och efter gympapasset.

Jag träffar mina tantvänner en gång i månaden över en lunch. Eftersom vi fyra tanter är ganska lika, så har vi bestämt att vi träffas i cirka tre timmar. Det är vad vi klarar av i intensiv samvaro, för att inte vara helt däckade dagen efter. Det är skönt med vänner som är likadana.

Visst orkar jag med mer än så av sociala kontakter. Det går att klämma in lite här och där. Men inte för mycket och inte för ofta. Jag vet att jag efter varje träff måste vila nästan en hel dag för att komma i form igen.

Jag pratar väldigt sällan i telefon numera. Det är bara de närmaste jag håller den sortens kontakt med.

Hur kunde det bli så? Jag har ingen bra förklaring. Men jag tror att det är så att min värk påverkar min sömn. Är jag dåligt soven så påverkar det min koncentration. Måste jag koncentrera mig mycket så blir jag trött. Det blir lite av "katten på råttan, råttan på repet" osv.

Jag är inte asocial, jag har inte heller social fobi. Jag är bara osocial, för att jag inte orkar. Men innerst inne så känner jag mig ändå som en social människa som fortfarande älskar människor och tycker människor är spännande.

Det är inte konstigt att man navigerar fel, som härom dagen, när man inte ens känner igen sig själv längre.