När jag och sambon träffades så gick jag in i styvmodersrollen. Sambon hade tre barn sedan tidigare. Madelene bodde hemma, så min nya roll som både sambo och styvmor blev väldigt påtaglig. Jag ville så gärna att allt skulle bli bra, att jag skulle uppskattas för den jag är.
Men styvföräldersrollen är inte helt lätt. I alla fall har det inte varit det för mig. Jag kom in sent i barnens liv. Sambons äldsta son var 22 år, Madelene var 17 år och Johan var 16 år. Den äldsta sonen bodde med sin mamma. Madde bodde som sagt var hos sambon och Johan bodde omväxlande hos sin mamma och på en internatskola i Danmark. Innan vi ens hade firat ettårsdagen av vårt förhållande så kom Johan från Dk för att bo hos oss.
Av olika yttre orsaker så blev tillvaron mycket konfliktfylld. Det gjorde att jag aldrig blev riktigt trygg i känslorna mellan mig och mina styvbarn. Jag vet vad jag känner, men jag har aldrig blivit riktigt klok på hur de känner för mig. Det är för mig en stor känslomässig otrygghet.
Det som hände härom dagen när jag inte orkade ha Melina ett dygn till, hade aldrig blivit jobbigt om det handlat om mina biologiska barn. Inte för att jag skulle ställt upp mer, utan för att jag är så trygg med mina och deras känslor att jag hade vågat säga ifrån. Där hade jag kunnat säga: "Stopp, nu får ni fixa det här själva." Hade de då blivit sur på mig så skulle det inte spelat någon roll. Det skulle gå över. Oavsett vad som händer så vet jag att vi älskar varandra.
Nu vågade jag inte säga ifrån utan tänkte att jag skulle fixa det. Min tanke var att vi skulle ta med oss Melina hem och köra ett dygn till. Men mina känslor tog överhand och jag började gråta istället.
Det som hänt nu är att jag gått i flera dygn och känt mig som en stor skit. En stor skit som inte ställer upp. Jag har dåligt samvete mot Madde, Ali och sambon. Trots att sambon säger att han också är trött så känns det som att jag svikit alla.
Hur man än vänder sig så har man ändan bak.
Nu behöver vi ljus!
1 dag sedan
16 kommentarer:
Det är så vi gör - håller masken, kämpar, ställer upp i alla lägen, tiger och ler tills det bara inte går längre. Då blir det minsta lilla krav ytterligare eller förväntning som läggs på en, det som gör att alla fördämningar brister och blir droppen som får bägaren att rinna över.
DÅ har man drivit sig själv för hårt och det kostar alltid - inte för de andra utan för dig. Priset är ofta högt...Otrolig trötthet, int i kroppen, nedstämdhet och dessutom dåligt samvete och skuldkänslor. INGEN tackar oss för det - tvärtom tar de oss för givna!!
Allt bara för att vi i första hand tänker på alla andra...men nu kan vi inte det mera. Det är dags för andra att ta hänsyn och lyssna på vad jag och du säger:
"Jag har ett visst mått av energi varje dag och det ska räcka till mycket. Så tyvärr kan jag inte hjälpa er med detta. Jag har andra planer med energin den dan."
Därför måste du försöka signalera på nåt sätt tidigare att det inte kommer att gå, för du har inte energi så det räcker... Är bensinen slut och resevtanken i bilen tom, så är det bara så...
Du är den viktigaste personen för dig och om du inte har energi att ta hand om dig och må bra - så finns det verkligen ingen energi att ta hand om andra.
Dina styvbarn är vuxna och klarar sig själv - det får de öva på nu - de tar dig för given - gå inte med på det längre, och tänk:
Vad är det värsta som kan hända?
Att någon blir arg? Låt dem bli arga. Det är ingen farlig känsla...
Du får hemskt gärna maila mig om du vill eller ringa...
PS Jag ber om ursäkt för att det nästan blev en hel novell, men jag vet så väl hur det känns.
Kramar och kramar och kramar...
Dina senaste inlägg har enbart handlat om hur mycket du atällt upp för dina styvbarn, ditt barnbarn och allt du gjort för att alla ska ha det bra och friktionsfritt.
Jag läser att du känner det som om du svikit alla.
Ingen kan säga att du svikit dem, när man läser det du gjort för andra. När hann du återhämta dig och vila dig? Aldrig under den här perioden!
Inte nog med att du fullständigt dränerat dig på energi - du går omkring och känner skuldkänslor ovanpå alltihop. Det gör verkligen inte att du kan ladda mer energi!!
Har någon överhuvudtaget sagt "tack så mycket" för allt du gjort för dem de senaste dagarna? Eller tyckte det att det var "ditt jobb"?
Jag skulle vilja säga att de som uttalat eller outtalat ställer sådana krav på dig är de verkliga svikarna. Inte DU!
Jag blir så f....ad!
Kramar igen...
Ruta Ett: Jag vet hur rätt du har. Och jag vet hur jag borde göra. Men det är lättare sagt än gjort. Jag vet i alla fall vart du finns. Ringer om jag känner att jag behöver det. Kram
Bonusbarn, säger vissa...
Min bror fick bi särbo för alla barns skull, som inte gick ihop med styvmor.
Det blir ju knepigt för jag hade hellre sett att du bara sade nej jag orkar inte istället för att bli ledsen o gå iväg för då kände jag mig dum som ens frågade!
Hur som helst vi uppskattar att ni hade henne när vi var på förlossningen, Ali var med henne igår och idag är hon hos Yorda o imorn får vi åka hem tror jag!
Hoppas du hunnit vila dig inför aktiviteterna med Johan o de nu i veckan!
Tråkig kommentar längre upp dock då jag sade tack och uppskattade det både när ni hämtade och lämnade Melina, tråkigt att folk antar något annat!
Lika väl har jag varit nogrann med att tacka pappa varje gång han varit med Melina när jag var på sjukhus på tider osv så jag HOPPAS inte du känner så som Ruta ett beskriver "oss".
Hannele: Jag använder alltid ordet "bonus" annars. Men eftersom jag känner mig som den elaka styvmodern så blev det ett annat ord denna gång.
Madde: Det är det här jag försöker beskriva att jag känner mig inte trygg med att säga nej, när det gäller dig och Johan. Jag vill verkligen ställa upp. Men när jag inte orkar så försöker jag ändå. Jag hade tänkt göra det även denna gång. Det är så när man är styvförälder. Man är alltid jämförd med den biologiska föräldern och känner att man inte räcker till.
Jag vet att du brukar tacka. Jag har inte påstått något annat heller. Jag skriver bara om hur jag känner det.
Vi ska ut i skogen med Johan, Carina och barnen imorgon.
Madde: Fast du sa faktiskt att det var synd du inte hade folk omkring dig som kunde ställa upp. Jag kan bara tolka de orden på ett sätt.
Madde:
Det där med att tacka, skrev jag därför att det är min personliga erfarenhet och var alls inte riktat åt något håll.
Till slut tog folk runt mig för givet att jag skulle ställa upp i alla väder så att det allt mer sällan kom ett "tack för besväret".
Det är ett litet ord, men med så stor betydelse.
Jag menade mest att det är synd att man inte har flera här eftersom just att du och pappa faktiskt inte orkar allt och jag vet det, det betyder ju inte att jag inte uppskattar det NI GÖR. Och ni har gjort mycket för oss.
Har aldrig påstått annat!
Jag har pratat med dig flera gånger om vart vi står så det är ju du som inte vågar lita på det då!
Självklart tar jag ett nej jag orkar inte hellre över att du blir ledsen o går iväg när ni kom för o träffa Nelson för första gången, det hade du ju säkerligen själv föredragit också så tänk hellre så nästa gång!
Jag är inte och var inte sur för att ni inte orkade, det kanske verkade så eftersom jag var grymt trött, hade haft en mardrömsförlossning samt hade väldigt ont men som jag skrev innan vi är tacksamma att ni hade henne då och det löste sig ju under dessa dagar ändå o imorn får vi nog komma hem så det blir skönt för jag saknar min Melina! ;)
Hur väl jag känner igen mej med att inte kunna säga NEJ! Att tänka på sej själv är ingen synd! Jag försöker orka men även jag har mina gränser, mest handlar det om att jag inte kan säga NEJ i arbetet. Tar gärna på mej för mycket. Nu har jag bara 12 arbetspass kvar sen ska jag plugga och jobba lite, detta för att orka bättre! Dessutom blir det jobb med riktig lön! Då jag fortfarande jobbar så har jag giltiga skäl att tacka NEJ till barnbarnen, ibland tar jag till jobbet som en ursäkt för att slippa. Orkar helt enkelt inte! Tror att min dotter förstår, men hon har inget sagt. Det stressar att säga NEJ och det stressar att säga JA! Man blir som en åsna mellan två hötappar, ibland vet jag varken ut eller in! Men jag förstår dej, ack så väl! Kram
Så fel det kan bli.
Förstår dig precis Cicki, man gör så mycket man bara kan för att alla runt omkring ska må bra och till slut orkar man inte mer och får då dåligt samvete. Jag känner igen mig precis även om det inte gäller styvbarn utan det gäller familjer, skolklasser och föreningslivet.
Det är fel att få dåligt samvete när man gjort så gott man kunnat. Jag vet att det inte hjälper att säga för du vet det också och ändå kommer samvetet och knackar på.
Ändå är det nog som Madde skriver, det är bättre att säga nej för då vågar de fråga nästa gång också. Jag tror och hoppas att våra föräldrar säger nej om det inte passar. Hellre det än att de sliter ut sig eller anpassar sönder sig.
Kram till er alla och hoppas detta stärker er relation ytterligare.
Madde: Det är väl så att det är en massa gammalt skit som ligger och skvalpar kvar. Vi har pratat om det, du och jag. Jag vet, men som sagt var så finns det en massa tråkiga minnen som poppar upp ibland. Vi får jobba på det.
Jag vet att du var trött och slut. Det är väl så att vi var det båda två. Och då kan det lätt bli fel. Jag sov mig igenom den största delen av lördagen. Jag orkade bara vara uppe korta stunder. Nu känns det något bättre, även om jag skulle behöva mer tid till vila. Men Johan och Carina stannar ju bara den här veckan så jag får väl vila sedan istället.
Charlotte: Det är ett dilemma det här. Min dotter trodde länge att det mest var gnäll ifrån min sida. Tills hon bodde hos oss i tre månader och såg hur verkligheten var. Då fattade hon hur våra dagar ser ut. Så när vi är hos henne så är det rena rama semestern. Jag kan vila mig hela tiden och hon pysslar om mig på bästa sätt.
Camilla: Det är ett ständigt dilemma det här att man vill mer än man orkar. Jag får försöka bli tuffare och säga ifrån mer. Här hemma har jag lyckats träna in det, men det var inte helt enkelt det heller från början. Nu klarar jag faktiskt att ligga och vila och låta sambon dammsuga. Det funkade aldrig förr. Då hade jag dåligt samvete för att han fick göra mer än jag. Nu har jag lärt mig att det jämnar ut sig i längden. Nästa gång vilar han medan jag t ex lagar maten. Det får bli träna, träna och träna på att säga nej.
Ja, oftast är det gammalt skit som ligger och skvalpar. Jag vet!! Jag vet också att vara rak, att säga, berätta exakt vad man tycker, känner är otroligt svårt. Just för "man" alltid vill ställa upp.Kommunikation är det svåraste som finns, så mycket vet jag av erfarenhet och studier.
Själv har inte jag de erfarenheterna du har med barnbarn/bonusbarnbarn och allt vad det är. Men jag har haft halvvuxna grabbar, som aldrig nånsin sa "tack", som inte hade med sig det mest väsentliga - det att uppskatta, respektera och kommunicera! Då var det nära till hands att jämföra med min egen grabb, som hade allt detta med sig.
Jag hoppas och tror att det löser sig för dig och dina nära, att ni kan vara raka och ärliga mot varandra och att ni ser till att lösa de ev. problem som finns, INNAN nån av er blir riktigt ledsen och besviken. Och INNAN det gått så långt att vi måste läsa om det på din blogg.
Ha det jättebra, du fina, härliga, underbara...
Det är inte lätt att vara människa. Man försöker göra så gott man kan och mer kan man inte göra. Du och Madde verkar i alla fall ha en bra dialog och visst är det som så, att även om man har diskuterat saker så behöver man ibland prata om dem igen, det är lite som att köra upp hjulspår, de behöver köras i några gånger för att bli farbara, tror jag. Ha det gott.
Småländskan: Ja, kommunikation är aldrig lätt. Många gånger så är det gamla erfarenheter som spökar när och hur man reagerar på olika saker.
Shirouz: Man kan inte göra mer än så gott man kan. Förhoppningsvis kommer man en bit på vägen med det.
Skicka en kommentar