Jag skulle vilja skriva något om det som hänt i Norge, men jag hittar inte orden. Det är så fruktansvärt så man vill helst att det inte ska vara sant. Att det är en otäck mardröm som försvinner när man vaknar.
Mina tankar går mest till dem på Uöya. Givetvis också till de som drabbades i Oslo centrum. Men jag kan inte släppa tanken hur det måste kännas som förälder att skickat sitt barn/ungdom till ett läger. Ett läger där man ska ha trevligt, utbyta tankar, få kunskap, men mest av allt få vara tillsammans med vänner. Ett läger som blir värre än den värsta skräckfilm. Ett läger som skulle bli ett roligt minne för livet, blir ett skräckfyllt och traumatiskt minne för livet.
Jag tänker på alla anhöriga som ännu kanske inte fått besked att deras nära och kära är i säkerhet, eller om de tillhör de skadade eller döda. Ovissheten blir gastkramande.
Låt oss skänka alla våra tankar till vårt kära broderfolk idag. Om vi inte kan göra annat så kanske vi ändå kan stötta med våra tankar.
En trio med humor
23 timmar sedan
2 kommentarer:
Sv: härligt med sådana människor som dein son!! Lätt att tappa tron på människor i sådana här lägen! Då är det bra att ha en son som är som din...eller mina!! ;)
Kramar ♥
Lippe: Som tur är tror jag att många är som min son och dina söner. Jag vill i alla tro att det är så.
Skicka en kommentar