söndag 1 november 2009

Tycka synd om sig själv

Just nu är jag inne i en dålig period med mycket värk och sömnlöshet. Det är väl mörkret och kylan som påverkar min kropp. Jag lider inte av höstdepression, eftersom jag tycker om hösten. Det är nog mer min kropp som reagerar på väderomslag och sånt.

När det här kommer så får jag ångest över allt jag vill göra men inte klarar av. Jag predikar för andra om att man ska säga nej, fast själv klarar jag inte av det. Jag har lovat ställa upp att hjälpa till med att göra smörgåstårtor och annat till Melinas dop om två veckor. Jag vill verkligen göra det. Därför sa jag ja. Men så blir jag stressad över att ha ett krav på mig, ett krav att orka. Då får jag ångest när jag mår så här. Tänk om jag inte orkar?

Jag vet att jag blir aggressiv och grinig när jag inte orkar eller när jag har för ont. Jag vill inte vara aggressiv och grinig, så då kan jag må dåligt bara över att jag är rädd att jag ska bli sådan.

Jag vill vara friskt igen och fara fram som en virvelvind i livet. Det var sådan jag var då, för massor med år sedan.

12 kommentarer:

Trebarnsmamman sa...

Skickar en stor, stor kram och viskar att jag tror jag vet hur frustrerad du är! Sedan ett litet tips, jag började dricka en kopp te (kvällsro heter teet) med lite honung innan läggdags mot mina sömnbesvär och sedan dess har jag sovit var natt välvaggad...och det betyder mycket för välbefinnandet på dagen. Så till hälsokosthyllan skickar jag dig för inköp av te.

Cicki sa...

Trebarnsmamman: Tack för kramen. Det där med kvällste är kanske inte så dumt. Får väl åka ner till stan till veckan och köpa lite.

Christina sa...

Ja, det är jobbigt när ngt kravfullt hänger över en så där, hur roligt detta någonting än är.
Det går säkert bra, men jag förstår känslan.

Hoppas värken blir lindrigare snart, och att det goda humöret vänder åter!

Här får du en stor kram från mig med *KRAM*

mormor Hannele sa...

Krämpor har jag inte, men orkar mindre..

Cicki sa...

Christina: Just nu är jag verkligen nere och grottar i skiten. Vet inte varför men allt känns bara tungt.

Hannele: Allt tar sån tid och ork nu för tiden. Förmodligen skulle det göra det även om jag var värkfri.

Spader Madame sa...

Du far fram som en virvlvind ju... här på bloggen och IRL. Varför är det så svårt att leva som man lär? Jag menar att det är så förbaskat svårt att inte ha de höga kraven på sig själv. Misstänker att sambon försöker hjälpa dig här, lyssnar du? Massor med pussar och kramar till världens bästa Cicki!

Klart att du fixar tårtorna om du bara sköter dig tills dess...

Cicki sa...

Spader: Jag får väl försöka...:-)

Le Loup sa...

Jag tror att lite av problemet ligger i just att man tänker på hur det var när man var frisk.
Man tänker inte på att man kanske mått sämre utan nu mår lite bättre än när man var som sämst. Man vill ju tillbaka till den tiden när ens kropp och själ fungerade oklanderligt, det är en längtan man har och när det inte går som man vill så blir man ju frustrerad och ser kanske inte alla saker man trots allt klarar av och all glädje man skänker folk genom att bara vara, för man vill ju så mycket mer.... Det är förbannat svårt att vara sams med sig själv ibland, så är det. Och ibland får man baske mig tycka synd om sig själv, för ibland är det synd om en. Men jag vet att du vet att det går över, man ska i genom det och sedan ser man en strimma av ljus, för det finns alltid längre fram.

Cina sa...

Virvelvindar är lite överskattade tycker jag! Tänk på en ljummen bris istället, så skön den känns mot kinden!
Det är knepigt det där, hur påverkad man blir av krav fast man "vet" hur man borde leva och tänka för att klara av det. Smörgåstårtorna tror jag visst att du klarar av när du grunnat ett tag och kommer på hur du ska lägga upp det hela. Du behöver en plan! En smörgåstårteplan!
Varma styrkekramar kommer här: KRAM!

Viola sa...

Tänk så där har jag aldrig upplevt livet(himlar med ögonen)

Jag är så lugn och stilla( host,harkel)och gör aldrig för mkt=)

Eller så var det så i mina drömmar och verkligheten ngt helt annat.

Jag ser när jag skriver att det är illa ute med mig ibland,men oftast så märker jag det inte förräns det är försent.

Men livet är en enda lång skola vet du...och prova med att ta emot lite hjälp;-) ( hör av dig och beätta om det gick,så ska jag försöka att göra detsamma!

kramkram Viola

Daniel sa...

En varm å go kram!

Vila ut och en dag i taget. En "uppgift" i taget.

Leva just nu

Cicki sa...

Shirouz: Det är väl så med det mesta att man förskönar det som var. Jag skulle, oavsett sjukdom eller inte, inte vara samma person nu som då eftersom det är femton år sedan jag var frisk.

Cina: En ljummen bris låter skönt. Jo, jag fixar de där tårtorna på ett eller annat sätt.

Viola: Du ser att jag faller i samma gropar som jag varnar dig för. Jag är inte klokare än så....:-)

Daniel: Tack för kramen och välkommen hit. Visst är det så man ska göra, ta en dag i taget.