Vad ska må bra, kroppen eller knoppen?

Ibland blir jag så himla trött på min fibro. Den ställer till så mycket. Det jag är mest trött på just nu är hur min kropp ser ut och det är till viss del fibrons fel. Fast jag ska inte skylla allt på den för det är jag själv som ätit mig till det.

När min mamma gick bort så har jag en synminne av hur hon såg ut när vi tog det sista avskedet. Mamma var kort, kortare än vad jag är och det vill inte säga lite. Så det jag såg var min korta mamma, med en jättestor mage, liggandes under landstingets gulvitrandiga lakan. Den bilden skrämde mig och jag lovade mig själv att så skulle aldrig mina barn behöva se mig.

Då, när jag lovade mig själv det, var jag fortfarande förhållande vis frisk. Jag orkade fortfarande gå längre promenader och även köra lite hårdare träningspass i bassängen. Jag hade ju nästan alltid tränat mycket tidigare så jag hade nog kvar en del muskler efter det.

För åtta år sedan blev jag väldigt mycket sämre, jag fick ett stort skov, som man kallar det för. Jag fick lov att börja äta antideprissiv medicin. Inte mot depp utan mot värken. Jag tog den till natten för att få sova. Kroppen kunde slappna av bättre då. I samband med det fick jag min första större viktuppgång. Antideppmedicin ökar ofta aptiten, så man äter för att tillfredsställa lustcentrat. Plus att det var i den vevan jag inte längre kunde arbeta. Det gjorde ju inte saken bättre.

Sedan höll jag mig någorlunda kvar där, så det kändes inte så katastrofalt. Vi hade fortfarande våra hundar, så det blev flera dagliga promenader.

För några år sedan mådde jag väldigt dåligt psykiskt. Det var helt enkelt livet som kom ifatt mig, sorgen över att inte längre kunna arbeta, sorgen över en kropp som inte ville fungera som jag ville, sorgen över att inte längre känna sig behövd. Så jag fick mer antidepp. Nu för att må mentalt bättre. Då satte kroppen igång med att bli större och större. Ja, inte på längden. Jag är fortfarande bara en tvärhand hög. Men den ökade på bredden. Snart är jag lika bred som jag är kort. Och jag känner mig totalt maktlös.

Jag kan inte träna för man blir sämre om man hårdtränar när man har fibro. Fibron fungerar tvärtemot allt vedertaget, kan man säga. Om man är frisk och tränar så syresätts ju bland annat musklerna. Har man fibro och tränar hårt, så blir det precis motsatt verkan. Syresättningen till musklerna stryps istället. Så vad gör man? Ja, jag håller på med min bassängträning för att inte kroppen ska försämras. Men det är inget man bränner kalorier på. Jag promenerar, även om det just nu varit lite dåligt på den fronten, av olika anledningar. Förra sommare gick jag och en väninna en långpromenad varje dag. Det som hände var att jag fick bättre ork, men inte syntes det något på min rejäla gummage.

Nu är det så att jag är som sagt var kort. Jag är, som i Nils Ferlins visa*, ganska smal över bena, tillika om armar och hals. Fast där ljög jag, jag har kort hals med flera hakor, numera. Jag har ingen stor rumpa och även benen är rätt smala. Det som är stort på mig är magen. Nu är jag där jag inte ville vara, jag ser ut som min mamma gjorde. Jag hatar att åka i vår hiss för där finns en helkroppsspegel. Jag gör allt för att slippa se mig i den.

Usch vad jag gnäller. Men så här känner jag det i alla fall. Men vad hjälper det att gnälla. Jag syr en solklänning istället, i tältmodell och döljer traktordäcket med. Jag hoppas mina barn förlåter mig för den synbild jag kommer att ge dem när den dagen kommer. Idag mår jag bra mentalt så jag vågar inte minska dosen för att hamna fel igen. Tillfredsställelsen med min sömnad gör också att jag mår oerhört bra mentalt. Utom när jag tittar mig i spegeln! Jag får nog göra så att jag täcker alla speglar och siktar in mig på att jag mår i alla fall mentalt bra. Det är alltid något.

*Rättelse: Det är ju naturligtvis Lille Bror Söderlundh som ska äras för Den vackraste visan.