Den trotsiga tonåringen inom mig

Jag funderar fortfarande över varför jag la ut texten om Lagom igår. Jag tror det inom mig fortfarande finns en trotsig tonåring som har behov av att få vara sig själv och att inte vara så lagom. Jag är, som många i min generation, uppfostrad med att ha Luther på ena axeln och Janthe på den andra. Man ska sköta sig ordentligt och inte tro att man är nåt. Då är det inte konstigt att man har ett behov av att vara trotsig.


Jag var med under de trotsiga åren med studentuppror och andra proteststormar. Vi kastade BH:n, drog på oss strumpbyxorna, åt p-piller och hade ohämmad och fri sex. Det var Woodstock och flower power. Vi ville tala om för det vuxna samhället att vi ungdomar minsann kunde och ville leva våra egna liv. På något vis känns det som att det hela började med att vi fick en egen musik. Det började med rocken och fortsatte med Beatles och Stones. Man skulle protestera mot allt, speciellt vuxensamhället.


Tonårsuppror fanns visserligen redan tidigare, men inte i samma utsträckning. Min pappa som är född på 30-talet protesterade mot sina föräldrar genom att bli swingpjatt. Då lyssnade man på jazz och hade lustiga kläder. Men så mycket mer än så blev det aldrig för den generationen, den protesten skedde mer i smyg. Det var på sextiotalet allt verkligen hände.


Mycket av det upproriska har jag i mig fortfarande och det har nog blommat upp mer på äldre dagar. Speciellt efter min skilsmässa. Det fanns så många måsten i mitt tidigare äktenskap. Man var tvungen att vara på ett visst sätt för att det inte skulle bli bråk. Före detta maken var väldigt rädd för vad andra skulle tycka.


Jag till och med fråntogs mitt smeknamn Cicki som jag burit sedan jag var liten. När jag blev tvåbarnsmor och fyllde trettio då ansåg fd maken att nu var det dags att jag började kalla mig Christina. Det var inte värdigt för en vuxen kvinna att kallas för Cicki.


Det första jag gjorde efter skilsmässan var att återta namnet Cicki. Det är ju den personen jag är. Jag är ingen Christina, jag är Cicki, lite lagom trotstig. (Där har vi ordet lagom igen). Efter skilsmässan tatuerade jag mig också. Det hade jag inte ens vågat föreslagit tidigare i mitt före detta liv. Nu gjorde jag det i ren frihetsprotest och jag bär mina tatueringar med stolthet.

Det är nog på grund av mitt tidigare liv som jag är så emot allt som är lagom. Inom mig, vill säga. För jag lever nog ett väldigt lagom liv. Skillnaden nu mot mitt gifta liv är att nu har valt mitt eget sätt att leva. Men jag är fortfarande i mångt och mycket en trotsig tonåring inom mig.