torsdag 28 mars 2013

Jag reser mig igen

Precis nu kommer jag från vårdcentralen. Förhoppningsvis det sista besöket hos min vc-läkare på ett bra tag. Inte för att jag är sur på henne på något vis, för hon är världens gulligaste. Utan mer för att jag vill få ett avslut på allt detta läkarspring.

Nu har jag i alla fall fått medicin mot min Kool. Det är en lindrig Kool jag har och nu när jag fått veta mer så känns det inte alls lika farligt. Men som sagt var så blev det tre nya mediciner mot den. Jag tror vi måste skaffa en större medicinburk. På fullt allvar alltså. Det är många sorter nu. En positiv sak var i alla fall att jag hade en hundraprocentig syresättning. Det blev tant doktorn rätt imponerad över. Kul, mitt i allt annat elände.

Jag fick veta en sak till idag. En sak som jag skulle tagit upp med henne tidigare, men känt att det var lindrigt i jämförelse med allt annat. Jag har nämligen domnat i höger sida och ben, när jag stått still ett tag. Efter lite klämmande här och där så visade det sig att jag har en inflammation i höftbenet. Och det är behandlingsbart! Jippie! Det är så lite av min värkproblematik som är behandlingsbart att detta känns som en gåva. Nu har jag beställt tid hos sjukgymnast få se om vi kan få bort inflammationen på det viset. Annars är det cortison som gäller. I sista hand inflammationshämmande medikament.

När vi pratade andning så sa hon att min andning är ju även påverkad av fibron. Det hade synts på spirometrin. Det visste jag sedan tidigare eftersom jag testat det för flera år sedan. Nu sa även min doktor att jag har en väldigt svår form av fibromyalgi, eftersom den är så komplex och så mycket är påverkat av den. Det har jag aldrig vetat förut. Jo, att den påverkar mycket har jag ju vetat. Men jag trodde nog att det var så för de flesta. Tydligen inte.

Igår var jag till hjärtdoktorn för att kolla hur jag tålt den nya medicinen. Det såg så bra ut att han valde att höja dosen. Så nu ska jag ta den både morgon och kväll.

Nu har jag två hjärtundersökningar kvar, ultraljud och arbetsEKG. Plus att jag ska börja hos sjukgymnasten. Tur jag inte jobbar, för det hade aldrig funkat nu......:-)

Trots allt så känner jag mig väldigt omhändertagen, både på vårdcentralen och hjärtmottagningen. Jag får den tid jag behöver och jag får svar på mina frågor. Det här som kändes så farligt för två månader sedan, börjar kännas helt okej. Även om jag fortfarande kan tycka att jag är för ung för allt detta och att jag ville ha ut mer av livet än att sitta här som en fattig sjukling. Men det är bara att le och göra det bästa av det öde man fått.

Med allt som hänt mig i livet, ända sedan mina tidiga tonår tills nu, så har jag kommit underfund om vilken oerhörd styrka jag har inombords. Och det är jag mycket tacksam för. Den styrkan har gjort att efter varje nederlag har jag än en gång spottat i nävarna och tagit nya tag. Jag är ju som en enbuske, som en vän sa en gång. Man kan trampa på mig, men jag reser mig igen. Så sant så!

3 kommentarer:

Shirouz sa...

Det måste vara skönt att känna att det är hanterbart och den där inre styrkan, den ska man vara mycket glad för, man går ner på knä ibland men man kommer upp igen, förr eller senare, ha en bra påsk :)

Camilla sa...

Håller med! Du verkar vara en seg och härlig "tant" :)

Cicki sa...

Shirouz: Ja, ibland knäar man och tänker att nu får det jäklar anamma vara nog.

Glad Påsk till dig också. Vi har inlett påsken med Jansson och Carlsberg....:-)

Camilla: Tack. Ja, nog är man seg allt. Det är ju tur....:-)