Med rätt fokus

I morse vaknade jag med en kraftig smärta i bröstet. Min första tanke var: "Är det nu det ska ske?" Jag trodde nämligen jag hade en begynnande hjärtinfarkt på gång. Konstigt nog blev jag inte rädd. Men eftersom min andning och min puls var normal så konstaterade jag att det var nog bara bröstbenet som värkte så. Jag somnade om och nu har värken nästan släppt helt och hållet.

Jag är annars inne i en väldigt bra period där värken håller sig i schack. Vi har fått en ny ledare på vattengympan och hon kör ett något tuffare program än den tidigare ledaren. Det nya programmet passar mig bra och jag tror det är därför jag har mindre värk nu. Dessutom njöt jag av sommaren. Vi hade inte så mycket regn här som många andra drabbats av. Det jag njöt mest av var att det var en ganska lagom temperatur som passade min kropp. Den gillar inte när det blir för varmt. Så kombinationen med en bra sommartemperatur och tuffare gympaprogram gör nog att min kropp mår rätt bra just nu.

Det är snart tjugo år sedan jag fick diagnosen fibromyalgi. Jag hade innan det haft några år med oförklarad värk, som ingen förstod sig på. Fibro var en ganska ny diagnos i början på nittiotalet. Sedan har det tillkommit en del andra sjukdomar som psoriasis och hypertyrios (överaktiv sköldkörtel). Så man lär sig att vara tacksam för de bra dagarna.

När jag blev sjuk bestämde jag mig för att jag inte skulle låta min kropp bestämma över mig. Jag tycker jag lever så fortfarande. Fast det är en sanning med modifikation. Jag har ju faktiskt inrättat mitt liv för att må så bra som  möjligt. Men det är fortfarande jag som bestämmer hur jag ska leva.

Många kanske skulle tycka att jag lever ett rätt trist och inskränkt liv med lite social kontakt. Men det passar mig just nu att leva så. Jag mår bra av det och det är det viktigaste för mig. Sedan försöker jag alltid hitta positiva sidor på det som händer. Tänk om jag inte blivit sjuk. Då hade jag kanske aldrig vågat ta steget från att vara fast ICA-anställd till ett liv som frilansande föreläsare och egen företagare. Det steget ångrar jag aldrig. Det var mycket fina år i mitt liv.

Hade jag inte blivit förtidspensionerad och sysslolös kanske jag inte heller kommit mig för att utveckla min sömnad till att tillverka handväskor och liknande. Något som jag njuter väldigt mycket av, att få leva ut min kreativitet.

Finns det då saker jag saknar i mitt liv? Självklart finns det det. Så fort jag hör en härlig bugglåt så rycker det i benen och jag saknar att inte kunna dansa sånt längre. Men det kanske jag ändå inte gjort, eftersom jag lever med en man som vägrar sätta foten på ett dansgolv. Så jag tar mig en liten egen svängom i köket, danssteg som min kropp orkar med. Det finns annat som jag också saknar, men om jag skulle gå och gräma mig över det så skulle jag ju bara bli en gammal bitter kärring. Och det vill jag absolut inte bli. Så jag väljer att se godbitarna i det liv jag har nu. Och vara lycklig över att jag har en underbar sambo, fantastiska barn som jag älskar så mycket och är vansinnigt stolt över. Jag har på köpte fått fina bonusbarn och bonusbarnbarn som jag har mycket glädje av. Jag har fina vänner både i det verkliga livet  och i det nätbaserade  livet.

Det finns så mycket att glädja sig åt och att vara tacksam över. Jag väljer att se det, istället för att fokusera på det som är jobbigt.