Utmaning

Jag har blivit utmanad av June på Junebackens blogg.

3 namn jag går under: Cicki, Christina och Morsan.

3 saker som skrämmer mig: Det är mycket som skrämmer mig. Vet inte om jag kan begränsa mig till tre saker. Det som skrämmer mig mest är nog vad vi människor är kapabla till att göra mot våra medmänniskor. Så mycket ondska och hat som en del förmedlar i olika former av diskrimineringar.

Det skrämmer mig också att se det samhälle som under en längre tid har hållit på att utvecklats med mer och mer våld. Ungdomar som begår våldshandlingar mot varandra. Det meningslösa våldet som känns mest som att man utför det för att man inte har något annat att göra.

Naturligtvis är jag även rädd att något ska hända mina närmaste. Sambon fick en lindrig stroke för några år sedan. Det gjorde att man helt plötsligt insåg att man var äldre och kunde drabbas av sådana saker. Jag ängslas också för att mina två kära barn ska drabbas av något. Givetvis ängslas jag också för att något ska hända sambons barn.

3 saker som jag har på mig: Fritidsbyxor i bomull, t-shirt och trosor i bomull.

3 sanningar om mig: Nu blev det svårt. Jag pratar alldeles för mycket även om jag blivit bättre på äldre dagar. Det har varit nästan maniskt, mycket för att dölja min blyghet. Jag har också ofta fått höra just att jag pratat för mycket, att folk blivit irriterad på mig för det. Det har varit skämmigt.

Även om inte många tror mig så är jag ganska blyg av mig. Det har jag fått jobbat bort eftersom jag alltid haft utåtriktade arbeten. Trots min blyghet har jag ändå älskat mitt jobb som föreläsare, att stå på scenen och känna att man har greppet om en publik på 300 personer är helt underbart. Då kan man bli smått euforisk och känna att gröt går faktiskt att sälja med mördande reklam.

Jag är nog rätt snäll, näst intill mesig. Men blir jag retad då blir jag istället helt vansinnig. Men det är långt mellan gångerna jag blir sån.

3 saker jag verkligen vill ha: Det låter kanske krasst att säga att jag vill ha mer pengar. Men nu har sambon och jag levt på existensminimum under så många år att gränsen är på något vis nådd. Tänk att någon gång slippa att ängslas varenda månad om vi ska klara av att betala alla räkningar, om vi ska kunna unna oss att köpa den minsta lilla sak till oss själva, att någon enda gång få koppla av och bara shoppa loss det allra minsta, om så bara för några hundralappar. Det önskar jag mig verkligen. Det är nog inte mer pengar jag önskar egentligen, utan mer en ekonomisk trygghet.

Jag önskar också verkligen att försäkringskassan ska tro på sambon att han inte är arbetsför, nu när det finns så många bevis för att han inte är det, när ett helt team av läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeut, logoped, kurator och psykolog säger att han inte är arbetsför. Det önskar jag verkligen så att vi äntligen kan få leva ett någorlunda värdigt liv.

Naturligtvis önskar jag också att vi ska få fortsätta att vara någorlunda friska, att alla våra barn (både mina och sambons) ska få vara friska, att lilla Ebba får en underbar lillebror i höst och att allt går alla väl i händerna. Det önskar jag också verkligen.

Jag skickar nu utmaningen vidare till Hildas Heaven, Spader Madame och Lenas tyglappar.