Meddelas endast på detta vis.

Ja, då sitter man här igen och är drabbad av den underbara datoriserade världens nycker. Min dator har behagat lägga av. I tisdags morse ville den inte gå igång. Den envisades med att säga att Windows hade en trasig fil och måste ominstalleras. Fullt så enkelt var det inte.

Datanörden, det vill säga sambon, har nu hållit på i två dagar och får inte till det. Sista budet är att moderkortet är skadat. Han håller på att felsöka nu. Är det inte det så vete sjutton vad det kan vara. Det kan även vara någon form av mjukvarefel. Jag har en ny dator ståendes i Sundsvall, men det är lite häftigt att kvista iväg 45 mil så där på studs. Det är dotterns stationära som jag fått. De har helt gått över till bärbart.

Nu är vi ju inte precis datorlösa i det här hemmet så nu sitter jag med vår bärbara i brist på annat. Det är bara det att jag är inte vän med det tangentbordet. Det har sina nackdelar att ha lärt sig riktig handsättning på en hederlig gammal elektrisk skrivmaskin. Då är de små tangentborden helt fel.

Så jag återkommer när min egen dator är OK eller att mitt tangentbord kopplats till den bärbara. Det ska visst gå att göra så.

Förresten, har ni en aning om hur mycket man hinner hemma när man inte sitter vid datorn?

Over and out!

Min satyr

I somras var vi till Christina och Håkan och hälsade på. De bor i en station som fått ge namnet till Christinas blogg, Stribergs station. Christina är en fantastiskt skicklig illustratör, men hon är duktig på det mesta som handlar om konsthantverk. Vill hon någon gång byta karriär skulle hon mycket lätt kunna bli keramiker.

När vi var där och hälsade på så låg denna satyr på bordet på farstubron. Jag blev kär i honom på direkten. När jag säger till Christina att jag tycker han är urläcker så säger hon att jag får honom om jag vill. Gissa om jag tackade ja på direkten.


Nu är det så här att sambon fyller 50 år om tio dagar. Det är något jag utnyttjar genom att försöka få honom att få undan en massa grejer (läs: skit) som han samlat på sig. Igår fick jag honom till att lösa upp och organisera en sladdhärva. När det var klart så blev det så bra att satyren hamnade på väggen. Vi hade tidigare sett ut den platsen till honom, men inte velat sätta upp honom av ängslan för att han skulle viftas ner när sladdhärvan skulle fixas.

Jag hoppas han kommer att trivas på sin plats. Han är verkligen läcker och jag är glad över att få tillhöra Christinas vänkrets.