Grrrrrr

Jag blir så himla arg så jag håller på att spricka. Vi har varit till återvinningen med veckans skörd av papper, glas och metall. På återvinningen såg det för jäkligt ut. Där stod en trasig tjocktv, en trasig köksfläkt, lampskärmar, kassar med jord och torra växter plus en massa annat smått och gott som inte hör hemma där.

Att folk är så jäkla lata att de inte kan åka till den stora Returen och lämna det som ska vara där? Vad tänker man på? Fattar man inte att i slutänden så är det vi som får betala detta elände på skatten? Någon måste ju städa upp och det kostar.

Jag blir så arg att jag inte finner ord. Jag får lust att stå där och filma och sätta dit de jäklarna. Fan också!!!

Ny dag, nya tag

Nu är det bara att spotta i nävarna och torka tårarna. Än har ingen lyckats knäcka Cicki. Det kommer nog aldrig någon att lyckas med, även om det är tungt stundtals. Så imorgon blir det att ta i med nya tag. Nu måste det sys för försäljning för att få ihop så mycket bilpengar som möjligt.

En liten nesse ligger på strykbrädan och ska skickas till hemlig adress. Hoppas den kommer att uppskattas.

Skit också

Det blev ingen bilreparation idag. Det blir en bilskrot istället. Det var så mycket fel att det är inte lönt att reparera bilen. Så nu är vi billösa på riktigt.

Ibland undrar jag vad man gjort för ont som ska slås ner om och om igen?

Värsta dagen

En dag i månaden är extra pestig. Det är när räkningarna ska betalas. Idag är det den dagen plus att jag har tvättstuga. Hur kul som helst! Men jag är ganska stolt över att jag får till det varje månad. Med de små marginaler som vi har, så är det ständigt en balansgång på slak lina. Den här månaden lyckades jag till och med få till bilskatten som var på ett och åtta. Det är inte dåligt. För en bil som inte används. Men imorgon ska den faktiskt till farbror bildoktorn. Få se vad den räkningen slutar på?

De gånger när bankärendena ska fixas måste jag koncentrera mig extra mycket så inget blir fel. Gissa hur glad jag blir då när Elvis envisas att vandra fram och tillbaka framför datorskärmen. Jag lyfter ner honom med ett strängt NEJ. Och han hoppas upp lika fort igen. Så håller vi på. Jag är nog dålig på att vara auktoritär. Fast det enda som blev fel idag var att jag glömde skriva ut listan på det som var betalt. Men det gick ju att göra om, som tur är.

Att göra en P J Proby

Någon tyckte i kommentatorsfältet att jag skulle ge mig på haute couture. Det har hänt att jag sytt på beställning. Men bara då när jag kunna prova på beställaren. Den första sömnadsbeställningen minns jag fortfarande glasklart, med en något kluven, skräckblandad förtjusning.

Det var i mitten på sextiotalet. Jag var sexton-sjutton år och jobbade som springflicka på ett modehus i Karlstad. Ja, det kallades modehus och var fint som attan. Personalen fick inte dua varandra utan det var fröken hit och frun dit. Det var bara Måddan och jag som var springflickor som man fick kalla vid förnamn. Vi fick knappt komma i närheten av kunderna, som var doktorinnor och en massa andra fina frutitlar.

På övervåningen hade man haute couture. Där kunde man verkligen kalla det för det. På nedre plan hade man en flygel med accessoarer och annat smått och gott. I den andra flygeln fanns hushållslinne med mera och så hade man en egen tygavdelning. Jag har faktiskt linnehanddukar kvar som jag köpte där till min "brudkista" . Jag använder de fortfarande. Så det var inte kattskit man sålde. Det fanns även syatelje och en dekorationsavdelning som skötte skyltningen.

Det fanns en till man fick kalla vid förnamn. Det var chauffören som körde ut varorna till alla de här fina fruarna som fanns runt om i Karlstad. Tyvärr minns jag inte längre vad han hette. Men jag minns att det var han som var min första sykund.

Det var som sagt var på det glada sextiotalet när vi ungdomar äntligen hade vår era. Det var Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och allt vad de hette. Det var då alla inhemska band startades på löpande band.

Även denna chaufför spelade i ett band och det tyckte ju både jag och Måddan var urläckert. Jag blev alldeles kallsvettig när han kom till mig och undrade om jag kunde sy ett par scenbyxor till honom. Knäsvagt tackade jag ja. Jag blev svettig bara vid tanken på att jag skulle prova dessa byxor på den läckra chauffören. Tänk att få se han i kalsingar.

Sagt och gjort, så stegade jag och chauffören in på tygavdelningen för att välja tyg. Det där med vad det skulle vara för kvalitet var jag inte så kunnig på, utan vi valde enbart efter utseende. Det blev ett lila tunt ylletyg i en underbar kvalitet. Kanske lite för glest för ett par byxor. Men vem begrep sig på sånt?

Byxorna skulle sitta på höften, med ett svart, brett bälte. De skulle vara supertajta upptill och vida så de fladdrade nertill. Jag sydde och vi provade och resultatet blev toppenbra.

Så var det då dags för det där scenuppträdandet. Jag var inte där så jag såg när det hände. Men på måndagen kom chauffören tillbaka till jobbet. Skitlycklig! Han hade fått göra en P J Proby. Alla tjejer hade vrålat i extas.

Vad är då en P J Proby? Vi som är lite äldre minns ju precis. För er "ungdomar" så kan jag berätta att, P J Proby var en artist som hade för vana att spräcka byxorna på scenen. Det var liksom hans grej. Och alla tjejer blev som tokiga. Hur han sjöng? Jag minns inte. Det var nog ganska bra, men inte tillräckligt bra för att lämna några spår i historien. Mer än för spräckta byxor.

Liten blir stor

Vid den här tiden för trettiofyra år sedan låg jag i en förlossningssäng på Södersjukhuset. Oron var stor hur det skulle gå. Jag var ju bara i tjugonionde veckan. Jag hade kommit in kvällen före på Nacka sjukhus, men fick åka ambulans vidare till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn.

Jag hade en barnmorska som var höggravid. Hon stannade hos mig även efter att hennes pass var avslutat. Det kan jag ofta tänka på och är lite ledsen för att jag inte kommer ihåg vad hon hette. Jag hade velat tacka henne, eftersom den gesten betydde så mycket för mig just då. Mycket är bara suddiga minnen, fyllda av oro. Andra saker är glasklara.

Nu gick det bra och det föddes en liten pojk som vägde 1380 gram och var 40 cm lång. Idag fyller han trettiofyra, är över en och åttio och vikten har passerat hundrastrecket.

Men tänk så fort trettiofyra år kan gå. Även om mycket är suddigt så minns jag ändå mycket som om det hände igår. Han är ju fortfarande mammas lillpojk, även om jag bara når upp till armhålan på honom.

Förvirringen är stor ibland

Sambon och jag brukar dela på marktjänsten. Igår var det jag som lagade mat, kokt fisk med örtsås och ris. Medan fisken kokade upp så plockade jag ur diskmaskinen och börja fylla den med ny smutsig disk. Vi åt och så var det dags för sambon att ta rätt på middagens lämningar. Jag gick och satte mig vid TV:n. Då frågar han om jag bara plockat ur halva diskmaskinen. Nej, det är klart att jag inte gjort så. Men så dyker en tanke upp att jag minns inte att jag plockat ur översta korgen. Mycket riktigt, det hade jag inte gjort heller.

Det är nog bra att huvudet sitter fast på knoppen. Annars förlade man väl det någonstans. Kanske i diskmaskinen.

Min nya sommarklänning

I förra veckan var kära väninnan U hit och fikade. Med sig hade hon en kasse tyger och en handarbetstidning. I kassen låg detta tyg som jag blev dödskär i på en gång. Dessutom fanns det sk plusmönster i tidningen. Plusmönster är, precis som XLNT, Generous och BB, bra för oss rultor.

Bland dessa plusmönster fanns denna ljuvliga sommarklänning. Jag är egentligen inte mycket för klänningar, men nu ville jag ha en. Så jag skred till handling och så här blev det. Jag är mycket nöjd med slutresultatet.

Jag gjorde något som jag aldrig gjort förr. Jag sydde stråveck. Det var pilligt, men inte svårt. Dessutom var det världens knepigaste infodringar. I alla fall i
osytt tillstånd. Jag har aldrig tidigare stött på de modellerna, trots att jag tidigare sydde nästan alla mina egna kläder. Men det var bara positivt. Det blev en jättesnygg finish tack vare dessa infodringar.

Knapparna köpte jag i torsdags när vi var på stan. De blev pricken över iet. Nu ska det bli ytterligare en sommarklänning, med tyg från U och ett mönster ur handarbetstidningen.

Min klivia

I nästan hela mitt vuxna liv så har jag haft en klivia boendes bland mina växter. Den första fick jag av mamma när hon delade sin. Den nuvarande fick jag av en vän för sju-åtta år sedan. Jag har aldrig lyckats få dem att blomma. Förrän nu!

Jag har följt alla goda råd om att man ska glömma bort dem och så vidare. Ingenting har lyckats. Men! Plötsligt händer det!

Den står i ett alldeles hopplöst fönster i datarummet/kontoret. Det är ett fönster jag inte kommer fram till på grund av alla datorprylar. Så det är sambon som får sköta vattningen, på mina order. Det är ett fönster där solen ligger på nästan hela dagen, så det händer att bladen bränns.

Tidigt i våras såg klivian fullständigt gräslig ut. Det var torra blad och sönderbrända blad i massor. Den är inte omplanterad på evigheter så krukan är full. Jag fick hjälp att ta fram den till lagom arbetshöjd. Jag sanerade den från torra och brända blad, men orkade inte plantera om den.

Häromdagen när det var dags för vattning så hittade vi denna vackra blomma, plus att det är en till på motsatta sidan. Helt otroligt och väldigt kul. Jag blev glad av det. Nu vet jag att även jag kan lyckas få en klivia att blomma. Eller så är det sambon som har lyckats med detta underverk.

Lavender till Mor

Den här veckan erbjuder Spa-stugan en badbomb i form av ett hjärta till halva priset. Så varför inte ge bort ett lavenderdoftande hjärta som Morsdagsgåva. Dessutom kan man ju faktiskt unna sig det själv. Den här veckan kostar badbomben endast 19.50.

Klicka på länken i högerspalten och välj erbjudande.

När katten själv får välja

Sedan vi förlorade Totte så går det självklart mycket mindre kattmat åt. Numera köper vi enportioners blötmat, som delas på två dagar. Resten av tiden får Elvis torrkulor att äta.

Varje gång vi ska köpa ny kattmat så tjatar sambon om att vi ska köpa Wiskas. Och jag är auktoritär och säger ifrån. Den är betydligt dyrare än annan kattmat och dessutom så kan jag bli negativ till en vara bara för att de har dålig reklam. Vilket jag tycker Wiskas har.

Men senast som det var dags för ny kattmat så gav jag med mig. Vi köpte den vanliga lådan med tolv enportioners och två påsar med Wiskas.

I onsdags lade jag upp den första halva av Wiskaspåsen. Elvis var där och nosade och gick därifrån. Det stod kvar hela dagen utan att han gjorde någon ansats till att vilja äta upp det. Så jag spolade bort det. Nästa morgon la jag upp resten. Samma sak igen. Han nosade på det och gick därifrån. Fredagmorgon la jag upp av hans vanliga blötmat. Elvis gick fram och nosade, slog sig till ro och började äta.

Så när katten själv får välja, blir det Friskies blötmat och Mjaus torrfoder. I alla fall när den här katten väljer.